Här följer bakgrunden till den s k Nyapostoliska reformationen. De kanske mest kända dragen är den pyramidliknande strukturen och maktfullkomliga ledare som kräver underordnande. Men i systemet ingår ett helt paket med förändringar som många säkert känner igen idag, kanske utan att veta varifrån det kommer.
Mannen som ligger bakom mycket av detta är C Peter Wagner. Artikeln som följer har legat ute på nätet i många år. Den är grundläggande och lättläst och förklarar hela paketet som ingår i (ny)Apostoliska reformationen och apostla -och profetrörelsen.
Wagners apostlar är idag ganska (ö)kända och Paulus ironiska beskrivning av sin tids “övermåttan höga apostlar” som han inte för ett ögonblick gav efter för, kan passa ganska bra in på Wagners apostlar (2 Kor 11:5). Jag har tidigare uppmärksammat De sju kullarna (7 bergen-läran), som också hör hit.
/Elvor
Den nya apostoliska församlingen
Rörelsen för församlingstillväxt (Church Growth Movement) har en förkämpe i författaren och teologen C. Peter Wagner, som varit mycket produktiv i sina skriftliga lovord för denna rörelse. Fastän den inte är en organiserad rörelse, representerar den en filosofi som är alltmänt utbredd bland megakyrkor. I The New Apostolic Churches (1) publicerar han avhandlingar av 18 ledare från vissa av de största och mest ”framgångsrika” kyrkorna över hela världen. I sin inledning av boken sammanställer han det som är gemensamt för dessa, så väl som orsaker till deras framgång. Han har sedan dess publicerat en mer detaljerad analys med titeln Churchquake!
Wagner har bara ett mått på Guds välsignelse över en kyrka och det är numerär tillväxt. (2) Detta tänkande kommer från en felaktig utläggning av
Apg. 5:38-39: ”Och nu säger jag er: Håll er borta från dessa män och låt dem gå. Ty om detta skulle vara ett påhitt eller ett verk av människor, kommer det att rinna ut i sanden. Men om det är av Gud, kan ni inte slå ner dem. Kanske visar det sig att ni strider mot Gud”. (3)
Vissa tycks tro att om ord finns inom bibelns kanon, gör det dem automatiskt auktoritativa. Två av reglerna inom sund bibeltolkning fordrar att bibelordet måste läsas i sitt sammanhang. Detta kräver att källan eller författaren av ett speciellt uttalande måste vara inspirerad. För det andra måste bibelordet få stöd av bibelns allmänna eller fullständiga undervisning. Citat från oinspirerade individer som talar utanför bibelns allmänna undervisning, kan inte vara normgivande för den kristne. Alltså kan inte orden:
”Det finns ingen Gud” (4) vara auktoritativa, eftersom de inte får stöd av bibelns allmänna undervisning och de talas av dårarna.
Detta citat från Apostlagärningarna (innan) kan inte vara auktoritativt, eftersom det uttalas av Gamaliel, en icke pånyttfödd rabbin och det får inte stöd av bibelns allmänna undervisning.
Varken Gamla eller Nya testamentet framhäver numerär styrka som ett tecken på, eller ett villkor för Guds välsignelse. Tvärtom är det ofta de få som har med sig gudomlig välsignelse, snarare än de många. Jesus själv talade om den trånga porten och de få. (5) Efter Jesu mäktigt smorda verksamhet på jorden lämnade han bara kvar 120 lärjungar. (6) Om antal verkligen var ett tecken på Guds godkännande, skulle han ha avslutat sin verksamhet med ett stort antal efterföljare. Visserligen blev ett stort antal människor frälsta på pingstdagen och kort därefter, (7) men detta inträffade bara vid församlingens grundläggning och inte vid något annat tillfälle. De flesta av församlingarna i Apostlagärningarna verkar ha varit mycket mindre än den i Jerusalem. Om antal är ett tecken på Guds godkännande, då måste förvisso Islam och den Romerska kyrkan vara de mest välsignade av alla.
När antal blir det enda måttet på framgång, öppnas dörren för all slags ondska. Doktrinell och moralisk renhet blir sekundärt när ändamålet helgar medlen. Alltså hänför han t. ex. tillväxten i African Independent Churches (AIC) som en del av ”… ett typfall av gudomlig välsignelse…”. (8) Så kan det inte vara, eftersom mycket av AIC är en ond förening av Nya testamentet, Gamla testamentet, tillbedjan av förfäder och magiska krafter. Den är en synkretism när den är som värst, vilken inte för fram en nytestamentlig form av kristendom.
Nio gemensamma beståndsdelar
Grundat på denna felaktiga premiss räknar Wagner upp 9 beståndsdelar i detta nya verk, som håller på att forma församlingen i det 21:a århundradet. (9)
1. Ett nytt namn (10)
Först verkade det som om Wagner föredrog uttrycket ”postkonfessionalism”, men som en följd av påtryckningar, gav han det ett nytt namn, ”nyapostolisk reformation”. Uttrycket ”apostolisk” föredrogs p.g.a. att det uttrycker vad som påstås vara ett av Guds stora verk i den sista tiden – återupprättandet av de apostoliska och profetiska tjänsterna. Dessa apostlar titulerar sig själva efter män som Petrus eller Paulus. De utövar oerhörd auktoritet och frånsett underverk och rätten att kommendera sina efterföljare, gör de anspråk på att få uppenbarelse som ersätter bibeln.
Han förklarar den andra delen av namnet som följer: ”Jag använder ’reformation’ p.g.a. att, som jag har sagt, dessa nya vinläglar verkar vara åtminstone lika fundamentala, som de vid den protestantiska reformationen för nästan 500 år sedan”. (11)
Jag tror inte att bruket av ordet reformation är motiverat, eftersom reformatorerna försökte vända kyrkan till bibliska principer och befria den från traditioner skapade av människor. Denna rörelse verkar emellertid avlägsna sig från bibliska principer och upprättar sina egna normer och traditioner, av vilka många är utombibliska.
2. Ny auktoritetsstruktur. (12)
Med detta syftar han på den betoning som läggs på ledare i dessa nya grupper. Dessa grupper leds för det mesta av en enda karismatisk ledare, som ofta handlar suveränt och vars auktoritet härrör från hans egen dynamiska personlighet. Ibland får denna auktoritet stöd av profetia, som betonar behovet av underkastelse för ledaren och hans maktställning. Pastor Lawrence Khongs Faith Community Baptist Church i Singapore (8.000 medlemmar) tillskriver en av huvudorsakerna till sin framgång det faktum att de har ”en stark och smord ledare”. (13) Paul Daniel, grundare och ledare för His People Christian Ministries i Sydafrika säger ogenerat att ”den överordnade pastorn för varje His People churches utövar högsta ledningen i den lokala församlingen”. (14) Wagner talar om att man tagit steget från att erkänna apostelns tjänst eller gåva, till att erkänna apostelns ämbete. (15) Sålunda har han tagit med ett kapitel av någon som benämner sig själv ”aposteln John Kelly”. (16)
Detta leder till församlingar där de troende har mer av en relation till pastorn eller aposteln än med Herren Jesus Kristus, där medlemmarna kan åberopa deras ledare mer än de kan citera från bibeln, och där ledarna blir så mäktiga att de kan säga, göra och hävda de mest absurda saker utan att bli ifrågasatta.
3. Ny ledarskapsutbildning. (17)
Under denna rubrik framhäver Wagner det faktum, att de flesta ledarna i dessa nya kyrkor har liten eller ingen teologisk utbildning. Kvalifikationer för framtida tjänst är baserad på personliga relationer med dem som innehar ledarskap och dokumenterad skicklighet. Vissa av dessa grupper upprättar sina egna interna bibelskolor, men mycket få verkar sända sina lovande ledare till fristående erkända seminarier. Argumentet att förebilden i Nya testamentet inte var seminarier, utan att ledare utbildade framtida ledare är övertygande och starkt. (18)
Det blir emellertid ett problem, när den teologiska kunnigheten hos de som sitter i ledningen är nästan obefintlig eller t.o.m. falsk och detta blir grunden för nästa generation. De flesta predikanter i dessa grupper är ökända för sin brist på hermeneutisk hederlighet, eftersom de tolkar bibeln ”under andens ledning”. De flesta av dessa ledare, så väl som framtida ledare, kunde bli till oändlig nytta för sina församlingar genom att skaffa sig gedigen bibelutbildning.
4. Ny tjänstefokusering. (19)
Genom detta görs en åtskillnad mellan de kyrkor som är ”drivna av arv” och de som är ”drivna av vision”. De flesta evangeliska kyrkor delar samma önskan att återerövra det väsentliga av livet i församlingen, som det återges i Nya testamentet. De nyapostoliska kyrkorna anser emellertid att det förgångna har mycket lite att bidra med och att målet ligger i framtiden.
Detta medför en betoning på ”visionen” med en ständig förväntan på att Gud ska göra ”något nytt”. Detta resulterar i ostabilitet och en benägenhet att rusa efter andliga trender, eftersom var och en av dessa trender kan vara Guds nästa stora verk. Ofta fördömer man gedigna bibeltraditioner som ”död tradition”. Paulus undervisar emellertid tessalonikerna:
Bröder , vi uppmanar er i vår Herre Jesu Kristi namn tt hålla er borta från varje broder som lever oordentligt och inte följer de lärdomar (traditioner) som de har fått av oss
(2 Tess. 3:6).
Judas betonade hur fullkomligt det är som har blivit överlämnat till oss: … och uppmana er att fortsätta kampen för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga (Judas 3).
5. Ny form av tillbedjan. (20)
Den annorlunda formen av tillbedjan är förmodligen den del som är mest synlig för den som kommer från en mer traditionell kyrka, och redan nu är den också den del som mest har genomsyrat de historiska och traditionella pingstkyrkorna. Den är ofta den sida av församlingen som attraherar medlemmar till en speciell kyrka. Wagner visar hur lovsångsteamet ersätter de traditionella musikerna, psalmerna ersätts av overheadprojektorer, orglar trängs undan av keyboards och slaginstrument och femton minuters sång ersätts av en timmas ”lovsång och tillbedjan”. (21)
Mer påtaglig än förändringarna i formen och sättet för tillbedjan, är filosofin bakom denna nya tillbedjan. I traditionell kristendom hade tillbedjan ett syfte, och det var att tillbedja Gud. I de nyapostoliska kyrkorna tjänar tillbedjan många syften, av vilka tillbedjan av Gud bara är en. Den tjänar som en grund för att föra in Guds närvaro i mötet, eftersom Gud bor i sitt folks lovsånger. (22) Den tjänar också syftet att skapa en plattform eller den rätta miljön, i vilken människor kan ta emot undervisning från ordet. Tillbedjan används också för att ”utföra andlig krigföring”. Ett argument lyder att eftersom demonerna är andar och ockuperar atmosfären runt omkring oss, går församlingen ”till attack” mot demonerna varje gång man lyfter sina händer. Viftande händer och fanor jagar bort demonerna. (23)
Det är fullständigt uppenbart för den som studerar bibeln omsorgsfullt, att inget av detta var en del av den ursprungliga avsikten med tillbedjan.
6. Nya former av bön. (24)
Wagner lovprisar här den större mängden tid som läggs ner på många nya former av bön. Dessa innefattar lovsångsmarscher, bönevandringar, böneresor och bönefälttåg. Vad han inte säger är att betoningen på bön är baserad på en felaktig förutsättning. Den är för det mesta baserad på dagens undervisning om andlig krigföring och på ”trosundervisning”. Under sken av andlig krigföring ligger ansvaret hos församlingen att besegra onda andar, jaga bort dem från ett speciellt område så att församlingens insatser inte hindras, binda demoner och frisläppa änglar. Detta åstadkoms genom att utföra andlig krigföring. ”Trosundervisningen” betonar den skapade kraften i det uttalade ordet. Liksom Gud talade och jorden och dess rikedom skapades, så har våra ord makten att skapa eller att förstöra.
Till skillnad från ortodox (renlärig) bön, där bönen riktas till Gud, är bönerna ofta i dessa församlingar riktade mot djävulen, demoner, omständigheter eller t.o.m. livlösa objekt. I stället för att tala om att be till Herren, talar de om att be in i en situation. Inget av detta har någon biblisk grund.
7. Nytt sätt att skaffa pengar. (25)
Wagner beskriver pengar i dess kyrkor som ”överflödande”. (26) Han ger tre orsaker till detta ekonomiska överflöd i jämförelse med ”traditionella kyrkor”. För det första undervisas inte bara om tiondegivande och givande utan ursäkt, utan de troende får känslan av att deras kristendom inte håller måttet om de inte ger. För det andra får de troende undervisning om att givande inte bara finns för att församlingen behöver pengarna för att verka, utan givaren kommer också att få ta emot en överfödande skörd av mer pengar, p.g.a. den säd han har sått ut i sitt givande. För det tredje är givandet upplivande och ibland åtföljs givandetillfället av högljutt bifall och t.o.m. skratt.
Från en mer objektiv utgångspunkt kan emellertid mycket av betoningen på givande ses som en alltför stor betoning på pengar, och verkar accentuera en mycket materialistisk syn på kristendomen. Nästan alla av de 18 medarbetarna i boken talar om pengar. De flest anger olika aspekter i deras budget på miljontals dollar som bevis på Guds välsignelse. Att uppta kollekt tar en avsevärd stor bit av den tid som är avsatt för deras gudstjänster. Det är inte ovanligt att kollekten och den åtföljande minipredikan om givande varar mellan 20 och 30 minuter. Detta kan ofta överstiga den tid som är avsatt för ordets predikan. TV-förkunnelsen, en förlängning av dessa kyrkor, utmärks också av dess betoning på pengar. Dessa predikanter talar uppenbart om sina böcker, band och andra tjänster som ”produkter” – och gör liten åtskillnad mellan det som de säljer och vad den kommersiella världen säljer. De använder samma ord och metoder för att locka till köp och givande som världsliga försäljare gör. Paul Daniel i His People Christian Ministries (Sydafrika) skriver: ”Att ta hand om vår företagsprofil och hur vi framställer oss själva för samhället, är mycket viktigt vad beträffar vår PR”. (27)
Församlingen vandrar inte längre i fotstegen av sin grundare, som inte hade något att vila sitt huvud mot – det handlar numera om stora pengar, i vilket det ekonomiska och företagsprofilen är viktiga sidor av verksamheten.
Betoningen på pengar har en ännu större påverkan på dessa kyrkor, genom det sätt på vilket den har förändrat det centrala i medlemmarnas tro. Den har påverkat predikan. Vissa av deras predikanter som Creflo Dollar kan inte bara förkunna om pengar och ekonomiskt överflöd från nästan vilken vers som helst i bibeln, utan mycket av förkunnelsen är ett försök att smeka medlemmarna medhårs, för att de ska förbli glada och belåtna i samfundet och för att få dem att fortsätta att ge. Vissa av dessa predikanter tvekar inte att använda sig av deras efterföljares olyckor och motgångar för att mjölka dem på ännu mer pengar, när de förkunnar att givande kommer att utlösa helanden, smörjelse och att Gud ska åtgärda deras ekonomiska problem. Dessa predikanter tvekar inte att varna för riskerna med att inte ge tillräckligt, och använder ofta exempel på människor som inte blev helade, stod inför ekonomisk undergång o.s.v., p.g.a. att de inte gav. Detta budskap har också resulterat i en generation av kristna, som tror att andlighet och Guds välsignelse kan mätas i form av pengar och att Guds välsignelse kan köpas för pengar.
8. Nya sätt att nå ut. (28)
Under denna rubrik talar Wagner om församlingsgrundande verksamhet och sociala program för att nå ut. Det är dessa kyrkors uppgift att vara ”apostoliska” i sin vision och att nå ut till områden, där de inte är representerade. Många av dem driver också mångmiljondollar-program för socialt ansvarstagande genom projekt för logi och matbespisning.
Det filantropiska arbetet inom dessa grupper är svårt att bedöma, eftersom motivet bakom dessa välgörenhetsgärningar inte kan mätas med säkerhet. I ett antal fall talar kyrkan emellertid om sitt mångmiljondollars mat- och distributionsprogam, när i själva verket kostnaden för kyrkan är en bråkdel av den totala budgeten. De tvekar inte att be om pengar, utgångna livsmedel, transporter o.s.v. från värdsliga organisationer – ofta från icke troende. Medan deras patos för de behövande är berömvärt, kan inte det faktum att man tar emot pengar av icke troende och statliga organisationer gå ihop med Jesu Kristi modus operandi (tillvägagångssätt).
Grundandet av nya församlingar är också svårt att mäta i avsaknad av objektiv statistik. Att döma av observationer i KwaZulu-Natal, är emellertid många av de så kallade
församlingsplanteringarna övertagande av befintliga kyrkor. Traditionella pingstkyrkor har tappat ett avsevärt antal av sina församlingar och egendomar till nyapostoliska kyrkor. Andra evangeliska kyrkor och även traditionella kyrkor har inte sluppit undan. Det andra upphovet till nya kyrkor är splittringar och delningar inom etablerade kyrkor. Bara det tredje, och ojämförligt det minsta, upphovet till nya församlingsplanteringar är sann missionärsverksamhet, där en arbetare eller ett team verkar i ett onått område och börjar att grunda en ny kyrka genom att förkunna och göra lärjungar..
9. Ny inriktning på kraft. (29)
Detta beskriver betoningen på den helige Ande och det övernaturliga. Den helige Ande inbjuds att verka i mötena och tillbedjan och bönen riktas till den helige Ande. Dessa kyrkor tror inte bara att alla den helige Andes gåvor som nämns i Nya testamentet fortfarande är i verksamhet idag, utan att det finns många fler manifestationer som inte nämns i bibeln. Allt detta motiveras och uppmuntras under täckmantel av ”Den som tror på mig skall utföra de gärningar som jag gör, och större än dessa skall han göra, ty jag går till Fadern”. (30) Wagner framställer följande (ofullständiga) lista på Andens manifestationer: … helande, befrielse från demoner, andlig krigföring, profetia, att falla i Anden, andlig kartläggning, profetiska handlingar, brinnande förbön och barnsnödsbön, och snart … ” (31) Till detta kan läggas heligt skratt, djurläten, att dansa i anden, att vara drucken i anden, o.s.v. Dessa manifestationer används ofta som en del av den totala strategin för att församlingarna ska bli större. De troende får undervisning om att förvänta sig och t.o.m. kräva det övernaturliga i varje möte. Vissa av dessa kyrkor och ministries är byggda nästan uteslutande på sådana manifestationer. Namn som Benny Hinn, Reinhard Bonnke och TB Josua dyker upp i tankarna som män, som i sina ministries har förlitat sig på och ägnat sig åt det övernaturliga.
Fastän det inte är inom ramen för denna del av det här verket, att gå igenom om de andliga gåvorna som nämns i Nya testamentet är i verksamhet eller inte, måste allvarliga frågor ställas om huruvida nutidens varianter av sådana gåvor på ett riktigt sätt återspeglar manifestationerna av dessa gåvor i Nya testamentet, och om den helige Ande manifesterar sin kraft på sätt som inte undervisas i Nya testamentet.
Är t. ex. det som godkänns som profetia idag, samma sak som det som uppfattades som profetia i Nya testamentet? Jag talar för att det inte är det. Dagens profetia är mer besläktad med spådomskonst, än det inspirerade sättet att tala som avses i bibeln. Fastän vi har två fall av förutsägelser i Nya testamentet, vilka båda gäller Agabus (32), verkar inte detta ha varit den huvudsakliga avsikten med profetia. Paulus fastställer tydligt att profetia skulle vara till ”…. uppbyggelse, uppmuntran och tröst”. (33) Dagens kyrkor godtar också en mycket hög grad av felaktigheter från deras profeter. Bob Jones, en sådan profet, säger att den allmänna standarden på profeternas exakthet är 65%, men i vissa fall är den så låg som 10%. (34) Exempel på uppenbarligen vilseledande och felaktiga förutsägelser, t.o.m. från deras mest erfarna profeter, finns i överflöd. (35) Bibeln kräver emellertid 100% exakthet. (36)
Profetia som är i strid mot bibelns tydliga undervisning eller ersätter bibeln, kan inte heller tillskrivas den helige Ande. Ändå talar dagens profeter ofta om det som är utanför bibeln eller talar i strid mot bibeln, och hävdar att den helige Ande har uppenbarat mer för dem, än det som tidigare blev uppenbarat för de nytestamentliga apostlarna och profeterna. Var och en av dagens manifestationer av bibliska gåvor måste mätas mot bibliska kriterier. Med denna förutsättning måste mycket av det som godkänns som Andens gåvor förkastas.
Manifestationer som är utanför bibeln, såsom det mesta som godkändes som ”Torontovälsignelsen” och ”Väckelsen i Pensacola”, måste förkastas utan vidare, inte bara p.g.a. att dessa manifestationer inte finns i bibeln, utan ofta strider mot bibliska principer. Sålunda är betoningen på uppsluppenhet och skratt i motsats till åtminstone 15 befallningar att vara nykter i Nya testamentet. Dessa manifestationer kan också bedömas av deras avsaknad av uppfyllda löften. Både Toronto och Pensacola lovade genomgripande världsvid väckelse. Ingen av dem kunde förlösa detta. Om dessa var äkta verk av den helige Ande – jämförbara eller överträffande pingstdagen, skulle världen ha blivit synligt påverkad.
Rörelsen för församlingstillväxt kan givetvis bygga stora församlingar, bestämma över stora förmögenheter och få ökat inflytande över politiken och samhället. Om den uppfyller Herrens avsikter för sin församling kan diskuteras. Jag förnekar inte att enskilda människors liv kan påverkas positivt, men jag misstänker också att människor har skadats mycket liksom små församlingar, som förletts till att jaga statistik i. st. f. att bara vara det som Gud gjorde dem till först och främst.
Elizabeth McDonald och Dusty Peterson
Noter
1. Wagner, C. Peter. 1998. The New Apostolic Churches, Regal Books, Ventura.
2. Ibid, sid. 16.
3. Apg. 5:38-39.
4. Psalm 14:1
5. Matt. 7:14
6. Apg. 1:20
7. Apg. 2:41, 4:4
8. Wagner, C. Peter, 1998. The New Apostoloc Churches, Regal Books, Ventura, sid 17.
9. Ibid, sid. 18.
10. Ibid, sid. 18, 19.
11. Ibid, sid 18.
12. Ibid, sid. 19.
13. Ibid, sid. 221.
14. Ibid, sid. 234.
15. Ibid, sid. 20.
16. ibid, sid. 29-44.
17. Ibid, sid. 20.
18. 2 Tim. 2:2.
19. Wagner C. Peter, 1998, The New Apostolic Churches, Regal Books, Ventura, sid. 21.
20. Ibid, sid. 22.
21. Ibid, sid. 22.
22. Psalm 22:3.
23. Meyer, Joyce. 11/07/02. Protected by God’s presence. Trinity Broadcast Network.
24. Wagner C. Peter, 1998, The New Apostolic Churches, Regal Books, Ventura, sid. 23.
25. Ibid, sid. 23.
26. Ibid, sid. 23.
27. Ibid, sid. 235.
28. Ibid, sid. 24.
29. Ibid. sid. 25.
30. Joh. 14:12.
31. Wagner C. Peter, 1998, The New Apostolic Churches, Regal Books, Ventura, sid. 25.
32. Apg. 11, Apg. 21.
33. 1 Kor. 14:3.
34. Randels Bill, 1994, The New Prophets, Plumbline Publishing, Pietermaritzburg, sid. 65.
35. 5 Mos. 13:1-3, 18:22.