Himmelrikets nycklar – lösa och binda (del 1)
Predikan: Elvor Ohlin
Pingstkyrkan Alafors
06-12-2011
Vi börjar med att läsa:
Matt 16:18 Jag säger dig: Du är Petrus [petros (kefas) = en liten sten tagen ur klippan], och på denna klippa [petra = en massiv klippa = Jesus] skall jag bygga min församling, och helvetets portar skall inte få makt över den. 19 Jag skall ge dig himmelrikets nycklar [för att låsa eller låsa upp]. Allt vad du binder [skall binda, deo = binda jmf deomai = att be] på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser [skall lösa] på jorden skall vara löst i himlen.” (Guds församling, inte bara Petrus)
För att få klarhet kan vi behöva gå till grundtexten. När Jesus säger ”Petrus”, är det grekiska ordet petros som översätts klippa. Men det betyder ”en liten sten som är tagen ur en klippa”. ”…Och på denna klippa” här är ordet petra, som betyder en stor och massiv klippa. Det var på den stora klippan – petra – som Jesus skulle bygga sin församling.
Det här har ju tolkats på väldigt märkliga sätt men det kommer snart bli tydligt och klart, vilken klippa församlingen är byggd på. Det är inte Petrus eller någon annan människa. Det är den stora, fasta klippan som också hela GT talar om.
”Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen..” Det borde snarare översättas ”allt vad du skall lösa på jorden är löst i himlen” (Alternativ: Allt som är bundet i himlen skall du binda på jorden…).
Klippan: Petra
Vi går först till den klippa som församlingen är byggd på.
Paulus påminner här om ökenvandringen.
1Kor 10:4 och alla drack samma andliga dryck. De drack ur en andlig klippa [petra] som följde dem, och den klippan [petra] var Kristus.
1Kor 3:11 Ty någon annan grund kan ingen lägga än den som är lagd, Jesus Kristus.
Om man bygger en kyrka på Petrus eller någon annan grund, kommer den inte att bestå. För ingen annan grund kan bestå. Det är bara den församling som är byggd på Jesus som grund – klippa – som kommer att bestå.
Det är bara den församling som är byggd på Jesus som grund – Klippan [petra] – som kommer att bestå.
Att lösa och binda, kanske inte är så lätt att förstå vad det innebär. Jag vill ta upp det eftersom det har lett till att kristna tror sig kunna binda och lösa, både andefurstar och annat. Så är det inte och det har vi inte rätt till.
Vi får lite inblick i andevärlden i Daniels bok när han fick veta av ängeln vad som pågick i andevärlden. När vi läser Bibeln så vet vi att det är en kamp i andevärlden. Men det står ingenstans att vi har makt, auktoritet eller rätt att gå emot andefurstar.
Om det finns en andefurste över ett område, är det därför att Gud har tillåtit det. Den striden är inte vår utan striden för oss är att vinna människor och föra dem till Jesus. Det finns väldigt tydliga och allvarliga varningar som dels avslöjar vad som händer och varför man för in dessa irrläror. Det går att läsa i Judas brev och 2Petr 2.
För att gå tillbaka till den ursprungliga betydelsen när Jesus sa de här orden, så var det rabbinernas uppgift att utlägga Skrifterna och förklara Guds ord.
Den ursprungliga betydelsen av att binda och lösa handlade om vad som var tillåtet och vad som var förbjudet.
Att utifrån Guds lag tala om, vad som är lagligt och vad som är olagligt. Vad man fick göra och vad man inte fick göra. Det handlar också om förlåtelse och dom. Det handlar alltså inte om att vi kan gå ut och binda och lösa, som vi tycker. Det skulle leda till att vi tror att vi kan styra Gud och så kan det definitivt inte förhålla sig.
Grammatiskt betyder orden att vi kan bara lösa – och bekräfta – det som redan är löst i himlen. När vi läser i den svenska översättningen är det lätt att förstå det på motsatt håll: det vi löser här, det kommer Gud att acceptera och lösa i himlen. Men det är den motsatta riktningen som gäller. Vi får vara med här på jorden och lösa eller binda det som redan är löst eller bundet i himlen.
Vad är då ”att lösa”? Jo, det är att predika Guds ord, att sprida evangelium och att gå Guds ärenden. Att gå i förut beredda gärningar.
Joh 20:21 Jesus sade än en gång till dem: “Frid vare med er. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.”22 Sedan han sagt detta, andades han på dem och sade: “Tag emot den helige Ande! 23 Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder så är han bunden.”
Ibland när man läser får man en ”aha-upplevelse” och fastnar för något som man inte har tänkt på, på det sättet innan. Så var det för mig för ett tag sedan när jag läste det här. Jesus säger: Som Fadern har sänt mig sänder jag er – på samma sätt. Hur var då Jesus sänd?
Joh 5:19 Jesus svarade dem: “Amen, amen säger jag er: Sonen kan inte göra något av sig själv, utan endast det han ser Fadern göra. Ty vad Fadern gör, det gör Sonen. 20 Fadern älskar Sonen och visar honom allt vad han själv gör, och större gärningar än dessa skall han visa honom, så att ni kommer att häpna.
Här ser vi en tydlig beskrivning hur det sker (att lösa eller binda). Jesus gjorde inget som inte Fadern sa till honom och ledde honom att göra. På det sättet sänder Jesus ut oss, alltså att vi får göra det han leder oss till. Det kan innebära en bekräftelse på en uppgift som Gud redan har lagt ned och talat.
Apg 13:2 När de tjänade Herren och fastade, sade den helige Ande: “Avskilj åt mig Barnabas och Saulus för den uppgift som jag har kallat dem till.” 3 Då fastade de och bad och lade händerna på dem och sände ut dem. 4 Sedan de hade blivit utsända av den helige Ande, for de ner till Seleucia, och därifrån seglade de till Cypern.
Här fick alltså församlingen vara med och ”lösa ut” Barnabas och Saulus till den kallelse och uppgift som Gud redan hade bestämt.
Himmelrikets nycklar
Vi läste om himmelrikets nycklar. Nycklarna är något som vi låser eller låser upp (öppnar) med, detsamma som att binda eller lösa. Församlingen eller Guds rike är också som bilden av en byggnad. För judarna på den här tiden innebar det att få ett förvaltarskap. Tjänaren i en rik familj, ex kunglig, fick en (guld) nyckel som visade hans ställning. Det innebar auktoritet och nyckeln handlar också om herradöme (jag återkommer till det).
Nycklar handlar också om barnaskap – inte ägande – eftersom vi är tjänare och tjänarinnor i Guds hus. Vi är först och främst Guds barn och att tjäna är en naturlig följd. Först och främst vill vi lära känna Herren /Jesus och som en naturlig konsekvens vill vi följa honom och tjäna i det han kallar oss till.
Vid ett tillfälle sa Jesus till fariséerna:
Luk 11:52 Ve er, ni laglärda! Ni har tagit bort nyckeln till kunskapen. Själva har ni inte kommit in, och dem som är på väg in har ni hindrat.”
Här var Jesus väldigt skarp mot fariséerna för det var så vid den tiden att bland de ledare som skulle förkunna och förklara Guds ord att de handlade mot bättre vetande. Vi kan läsa om Nikodemus som kom till Jesus om natten, Joh 3. Han var en av de religiösa ledarna och han sa till Jesus ”Vi vet att du kommer från Gud”. Han avslöjade då att de visste och förstod vem Jesus var! Men de ville inte stiga ned från den maktposition som de själva hade byggt upp. Istället förkastade man Jesus som Messias – och inte bara det. Man hindrade människor från att följa Jesus. Man hotade med uteslutning ur synagogan, som innebar hela det sociala livet och tryggheten som man hade på den tiden.
Kunskapens nyckel.
Det handlar om insikt i Guds rådslut och hans vägar. Evangeliets glädjebudbärare, att vittna om Jesus – det är vad nyckeln här handlar om. Det är en rätt kunskap om Guds rike och att tala så att människor kan komma in i Guds rike. Profetiskt kan de där nycklarna vara ord till befrielse rakt in i en människas liv i en speciell situation. Det är himmelska nycklar.
Davids hus nyckel
Vi ska läsa om vem som har nyckeln till Davids hus, Guds rike. Vi kan ta bilden som jag hörde för många år sedan, där det finns en huvudnyckel i en nyckelknippa och det är den som ägaren har. Tjänare och tjänarinnor i familjen får de andra nycklarna, de ”mindre” nycklarna. Men det finns en huvudnyckel som går till alla lås. Vem har den? Vi läser om den kommande Messias.
Jes 22:22 Jag skall ge honom nyckeln till Davids hus att bära. När han öppnar skall ingen kunna stänga, och när han stänger skall ingen kunna öppna.
I den engelska Bibeln står det: ”och Davids hus nyckel skall jag lägga på hans skuldror”.
Dvs. nyckeln till Guds rike. Det får mig att tänka på Jes 9:6: ”På hans skuldror vilar herradömet”. Underbart! Det är inte på våra skuldror utan på hans skuldror det vilar! Vi förstår av det, vem som har herradömet och herraväldet.
Job 12:13 Hos Gud finns vishet och makt, hos honom finns råd och förstånd. 14 Se, han river ner och ingen kan bygga upp, han låser in och ingen kan öppna.
Det beror alltså inte på oss och vad vi tycker ska bindas eller lösas. Här beror det helt och hållet på Guds vilja, på honom som är Messias och som har herradömet och all makt i sin hand.
Upp 3:7 Skriv till församlingens ängel i Filadelfia: Så säger den Helige och Sanne, han som har Davids nyckel, han som öppnar så att ingen kan stänga, och stänger så att ingen kan öppna: Jag känner dina gärningar. 8 Se, jag har låtit en dörr stå öppen för dig, en dörr som ingen kan stänga, ty din kraft är ringa och du har hållit fast vid mitt ord och inte förnekat mitt namn.
Det var en kraftlös och svag men trogen församling och därför sa Jesus, att han hade öppnat en dörr som ingen kan stänga.
De här tankarna och (irr)lärorna som ibland florerar att vi har herradömet eller att Adam hade herradömet och han förlorade det och det ska återtas… Sådant kan vi lämna därhän för det är tydligt och klart i Bibeln att han som har herradömet – Davids hus nyckel, Guds rikes nyckel, “huvudnyckeln” – det är Jesus själv.
Ett exempel när Petrus fick den där nyckeln för att öppna läser vi i Apg 2, på pingstdagen. Den Helige Ande hade fallit över de 120 lärjungarna, män och kvinnor som var samlade. Här fick Petrus ”nyckeln” att öppna trons dörr genom att predika och förklara evangeliet om Jesus för det judiska folket i Jerusalem. Det står att 3000 omvände sig, kom till tro på Jesus och blev pånyttfödda den dagen. Petrus gick in i förut beredda gärningar.
Jag tror att Petrus fick den uppgiften för han hade förnekat Jesus. Det var han som hade fallit djupast. Lärjungarna hade alla en hög bekännelse men Petrus var den som hade den mest självsäkra attityden och han var den som föll djupast. Han fick upprättelse när han bildligt sett, fick den himmelska nyckeln för att öppna trons dörr för folket i Jerusalem.
Vid ett annat tillfälle fick Petrus låsa, stänga dörren. Vi läser om det i Apg 8. Här var mannen som var trollkarl och använde sig av ockulta och mörkrets krafter för att göra mirakel, Simon trollkarlen. Han var imponerad av de under som lärjungarna gjorde i Jesu namn och i den helige Andes kraft, så han ville köpa gåvan för pengar. Petrus tillrättavisade honom mycket skarpt. Han stängde dörren och varnade honom allvarligt. Petrus fick låsa dörren till Guds rike. Men Simon förstod allvaret och omvände sig och fick också han en öppen dörr.
Ett annat exempel är i Apg 3.
Apg 3:1 Petrus och Johannes var på väg upp till templet vid tiden för bönen man ber vid nionde timmen. 2 Då bar man dit en man som hade varit lam från födelsen. Varje dag satte man honom vid den tempelport som kallas Sköna porten, för att han skulle be dem som var på väg in i templet om en gåva. 3 När han nu såg att Petrus och Johannes skulle gå in i templet, bad han om en gåva. 4 De fäste blicken på honom, och Petrus sade: “Se på oss!” 5 Mannen såg uppmärksamt på dem och väntade sig att få något. 6 Men Petrus sade: “Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig: I Jesu Kristi, nasaréns, namn: stig upp och gå!” 7 Och han tog honom i högra handen och reste honom upp. Genast fick mannen styrka i fötter och vrister. 8 Han hoppade upp, stod upprätt och började gå och följde med dem in i templet, han gick och hoppade och prisade Gud. 9 Allt folket såg honom gå omkring och prisa Gud.
Här fick lärjungarna än en gång öppna dörren, låsa upp med himmelrikets nyckel. Mannen blev både frälst och helad. Det hände vid Sköna porten – horaios, skön på grekiska.
Sköna porten
Sköna porten tror man var porten som kallas Golden gate. Den är stängd, för judarna väntar fortfarande på att Messias ska komma och gå igenom den porten. Vi vet att Messias har kommit men han ska återkomma. Porten finns mitt emot Oljeberget i Jerusalem. Den är väldigt vacker och kallas därför ”den sköna porten”.
Horaios kan också översättas vacker, underbar, ljuvlig, förlöst, den som tillhör den rätta/bestämda tiden. Ordet kommer från hora som betyder rätt tid, bestämd tid, stund och ljuvlig. Ordet finns också om de som predikar evangeliet:
Rom 10:15 (citat från Jes 52:7) Och hur skulle några kunna predika, om de inte blev utsända? Det står skrivet: Hur ljuvliga [horaios] är inte stegen av dem som förkunnar det goda budskapet.
Vi kan säga utifrån grundtexten:
”En underbar sak blir förlöst vid den rätta tiden” – Guds tid!
Petrus hade fått den himmelska nyckeln för att ”låsa upp” och lösa den här mannen. Det var redan löst i himlen, för Gud hade bestämt att idag ska undret ske.
Det finns ett annat ord som beskriver den rätta tiden och det handlar om att be i förtröstan, be utan att tvivla. Det står om i:
Ps 130:5 Jag väntar [qava] på HERREN, min själ väntar, och jag hoppas [yachal] på hans ord. 6 Min själ längtar efter Herren, mer än väktarna efter morgonen, ja, mer än väktarna efter morgonen. 7 Hoppas [yachal] på HERREN, Israel, ty hos HERREN finns nåd, full lösepenning finns hos honom.
Ordet för hoppas på hebreiska är hachal som betyder att hoppas, vänta tålmodigt /förvänta sig, invänta rätt tid, vara rotad som en planta (i Gud) – att kunna tacka för att Gud öppnar dörrar i rätt tid – när vi är redo. Han som har huvudnyckeln och delar med oss, så att vi får den lilla nyckeln och gå hans ärenden som hans budbärare, vittnen. Hela församlingen har fått uppdraget.
På den här tiden var det fariséer och skriftlärde som hade ansvar för Guds ord och undervisningen i Israel. Idet Gamla förbundet var det prästerna och leviterna men i Nya förbundet så började Jesus tala det här till Petrus men han sa också till hela församlingen – varenda troende – gäller detta att få lösa och binda.
Vi läser:
Matt 18:18 Amen säger jag er: Allt vad ni binder (skall binda, kommer att eller blir befallda att binda) på jorden skall (är) vara bundet i himlen, och allt vad ni löser på jorden skall vara löst i himlen.
Men hur vet vi vad som är löst eller bundet förutom det som står tydligt i Guds ord? Vi ska sprida evangeliet. Vi ska vittna om Jesus. Jo, i nästa vers kan vi se att det sker framför allt i bönen.
…19 Vidare säger jag er: Om två av er här på jorden kommer överens om att be om något, vad det än är, så skall de få det av min Fader i himlen. 20 Ty där två eller tre är samlade (ledda tillsammans) i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.”
Det betyder att Jesus är i centrum.
Nu tänker den köttsliga, själiska människan: Å, jag kan be om vad jag vill! Jag kan be om att bli rik och känd! Jag kan be om en ny sportbil! Eller: Jag kan be om att få starta den största kyrkan och göra den största succén!
Den köttsliga människan ber utifrån sina egna begär och själviska önskningar.
Den andliga människan däremot, är fri att be efter Guds vilja. Inte så att vi inte får be utifrån behov, för det får vi och uppmanas att be om. Men det är en annan sak.
Bön “i Jesu namn“
Vad är då bön ”i (eis) Jesu namn”? Eller bön ”in i (eis) Jesu namn”? Ordet eis beskriver en rörelse in mot centrum. Alltså att närma sig Gud. Det står ju ”närma er Gud så ska han närma sig er”. Vi närmar oss Gud.
Jag vill ge en definition på vad det är att be i Jesu namn: Att samlas och ledas in under Guds vilja och ledarskap, hans mål och enligt Guds väsen och syfte. Det är att be ”i Jesu namn”, att be in under hans vilja. I någons namn betyder i enlighet med den han är.
Överens med vem?
Vi skulle vara överens också, står det. Det finns en del ganska roliga exempel och vi hörde ett tag sedan. Det var en äldre liten dam som vi hälsade på och vi skulle be. Hon sa: ”Det står så, att vad två av er kommer överens om det ska ni få, vad det vara må”. Det var barnslig och enkel tro, fast utan kunskap om vad orden egentligen innebär. Men jag tror att Gud hörde den bönen för det var i alla fall inget som var direkt emot Guds vilja.
Men vilka är det som ska vara överens? För vi förstår utifrån detta att be i Jesu namn att det inte handlar om att vi är två här som har kommit överens om en sak och då har vi rätt att få det… Riktigt så är det inte.
Med vem är vi överens? Vi läste exempel i Apg. Det är med den helige Ande som vi är överens. Det är då som vi får löfte om bönesvar.
Det finns ett exempel i Apg 15:28 där man hade varit i bön. Man hade sökt Guds vilja och då kunde man säga efteråt: ”Den helige Ande och vi har nämligen beslutat…” Med andra ord:
Vi och den helige Ande är överens.
Och vi förstår vem som var ledaren i den överenskommelsen. Det var den helige Ande. Det handlade den gången om hedningarnas förhållande till lagen. Man skulle inte lägga någon börda förutom “följande nödvändiga föreskrifter” och så räknade man upp några föreskrifter som hednakristna skulle hålla sig undan. Bl a var det inte tillåtet att äta avgudaofferskött på den tiden. Det var alltså bundet. Men det andra var redan löst i himlen och därför var det löst på jorden.
Nycklarna är alltså den helige Andes kraft i våra liv som ger sig uttryck i olika gåvor som Gud har utrustat oss med.
Bön
När vi beder är viktigt hur vi kommer inför Gud. Det är många år sedan som jag läste och studerade det här med bön och de grekiska orden för bön. Jag upptäckte att det finns fyra olika, vanliga ord för bön i grundtexten. Det vanligaste ordet som står när vi ber, är aiteo. När Jesus ber står ett annat ord, erotao. Det ordet står inte om någon annan än Jesus.
Aiteo har innebörden att en fattig tiggare kommer inför en god herre och förväntar sig att få hjälp. Bön i ödmjukhet, en underordnad ställning inför en överordnad.
Erotao, som bara står om Jesus, har innebörden att den som ber är på samma nivå som den han ber till. När Jesus bad till Fadern var han som Sonen på samma nivå som Fadern. Det är alltså en skillnad där när Jesus ber och när vi ber.
Joh 15:7 Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så be [aiteo] om vad ni vill, och ni skall få det.
Vad händer om vi förblir i Jesus och hans ord förblir i oss? ja, det händer något då eftersom Gud verkar i oss. Paulus skriver ju att Gud verkar i både vilja och gärning så att hans goda vilja får ske. (Fil 2:13)
När vi förblir i Jesus och hans ord får förbli i oss och vi lever av hans ord, då sker en förändring i oss. Vår vilja formas enligt Guds vilja. På det sättet får vi komma inför Gud där Anden verkar så att vi ber enligt Guds vilja och då vet vi att bönesvaret kommer. Det kanske inte kommer på en gång men vi vet att det kommer.
Det finns en vers som beskriver det här ordet ”aiteo”, den bönen som vi ber till Fadern “i Jesu namn”:
Ps 123:1 Jag lyfter mina ögon upp till dig, du som bor i himlen. 2 Som en tjänares ögon ser på sin herres hand, som en tjänarinnas ögon på sin frus hand, så ser våra ögon upp till HERREN, vår Gud, till dess att han ger oss sin nåd.
Man kan säga att hela den versen beskriver när vi kommer i bön (aiteo) inför Herren. Det står också:
Hebr 10:36 Ni behöver uthållighet för att göra Guds vilja och få vad han har lovat. 37 Ty ännu en kort liten tid, så kommer han som skall komma, och han skall inte dröja. 38 Min rättfärdige skall leva av tro..
Vad är det för sorts tro? Jag vill läsa om den sortens tro.
Luk 18:1 Jesus berättade för dem en liknelse för att visa att de alltid borde be utan att tröttna. 2 “I en stad fanns en domare som varken fruktade Gud eller hade respekt för människor. 3 I samma stad fanns en änka, som gång på gång kom till honom och sade: Ge mig rätt inför min motpart. 4 Till en tid ville han inte, men sedan sade han till sig själv: Även om jag inte fruktar Gud eller har respekt för någon människa, 5 skall jag ändå ge den här änkan rätt, därför att hon är så besvärlig. Annars kommer hon till sist att pina livet ur mig med sina ständiga besök.” 6 Och Herren sade: “Hör vad den orättfärdige domaren säger. 7 Skulle då inte Gud skaffa rätt åt sina utvalda, som ropar till honom dag och natt, då han ju lyssnar tåligt till dem? 8 Jag säger er: Han kommer snart att skaffa dem rätt. Men skall väl Människosonen, när han kommer, finna en sådan tro på jorden?”
Vilken tro? Jo, den bedjande tron. Den uthålliga tron. Den kämpande tron. Den förtröstansfulla – trots att det kanske ser omöjligt ut mänskligt sett. Men den tron som fortsätter, fortsätter, fortsätter i förtröstan på Gud och hans möjligheter. Därför att Gud är mäktig. Det är den tron som vi får i bönekammaren. Det är den tron som växer i ensamheten med Jesus där hemma i ”bönevrån”.
Kanske ni också har haft lite jobbigt med den här texten som beskriver den hemske domaren. Han hade en nedlåtande attityd mot änkan. Man kan undra varför Jesus tog den där jämförelsen eller liknelsen? Jag tycker att Sven Reichmann gav nyckeln – förklaringen – på liknelsen när han sa så här: ”Domaren beskriver absolut inte hur Gud är men det beskriver hur änkan upplevde att Gud var.” Så kan vi uppleva eller tro att Gud är, när vi ber och ber och inget händer. Men det är inte så Gud är. Han vill svara och han kommer att svara när vi ber efter hans vilja.
Gud uppmanar oss alltså att be med en sådan tro med förtröstan, utan att ge upp och inte tröttna eller ge upp i kampen, fortsätta att be tills vi får bönesvaret.
Upp 14:12 I detta visar sig de heligas uthållighet: de håller fast vid Guds bud och tron på Jesus.” (eller ”Jesus-tron” som han har lagt ned i våra hjärtan, den tro som sätter sitt hopp till Jesus)
Rättighet av nåd
Vad är det för ”rätt” om allt är nåd? Då kan vi inget kräva. Vi har ingen rätt. Jag tyckte det blev så tydligt en dag när jag var i bön och tänkte på de här orden. Det vi har rätt till, är de löften som vi har fått av Gud. Han har gett oss rätten att be om det som är löst i himlen och som han vill att vi ska be för att lösa på jorden. Det är vad vi har rätt att be om, därför att han har gett oss rätten – och det är också av nåd. Av nåd har vi fått rätten att be om det han lägger på våra hjärtan.
Det vi “har rätt till” är de löften som vi har fått från Gud av nåd.
Jag ska sluta här och påminna oss om att vi har alla fått nycklar. Vi är inte alltid medvetna om det men ibland kanske vi märker att vi fick säga ett ord som gick rakt i den människans hjärta, i den människans liv. Vi kanske får säga ord om Jesus och vittna om honom. Vi kan få säga ett profetiskt ord eller vi får be och känner – det hände något i bönen. Gud var där! Vi har alla, varenda en, fått denna himmelska nyckel som används på olika sätt i våra liv i den helige Andes kraft och i hans ledning.