Skriven på jorden eller i himlen
Predikan: Elvor Ohlin
Parousia Mission
2013-12-13
Lyssna –HÄR–
Vi läser:
Joh 8:1 och Jesus gick ut till Oljeberget. 2 Tidigt på morgonen kom han tillbaka till tempelplatsen. Allt folket samlades omkring honom, och han satte sig ner och undervisade dem. 3 Då kom de skriftlärda och fariseerna fram till honom med en kvinna som hade gripits för äktenskapsbrott. De ställde henne mitt framför sig 4 och sade: “Mästare, den här kvinnan greps på bar gärning, när hon begick äktenskapsbrott. 5 I lagen har Mose befallt oss att stena sådana. Vad säger då du?” 6 Detta sade de för att snärja honom och ha något att anklaga honom för. Men Jesus böjde sig ner och skrev med fingret på marken (jorden, sanden). 7 När de stod kvar och frågade honom, reste han sig och sade: “Den som är utan synd (syndfri) må kasta första stenen på henne.” 8 Och han böjde sig ner igen och skrev på marken (jorden). 9 När de hörde detta gick de därifrån, den ene efter den andre, de äldste först, och han blev lämnad ensam kvar med kvinnan som stod där. 10 Jesus reste sig upp och sade till henne: “Kvinna, var är de? Har ingen dömt dig?” 11 Hon svarade: “Nej, Herre, ingen.” Då sade Jesus: “Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda inte mer!” 12 Jesus talade åter till dem och sade: “Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.”
Många har undrat över den här händelsen och det Jesus gör här. Jag vill först nämna något om bakgrunden, för att förstå innebörden och sedan gå tillbaka till en text i GT, som kan ge förklaring.
Judarna hade precis firat Lövhyddohögtid. Det är en skördehögtid. Man firar att skörden är bärgad, att frukten är bärgad. Det är en glädjens och tacksamhetens högtid. Man bygger lövhyddor och man tackar Gud, särskilt för hans omsorg under den 40-åriga ökenvandringen. Man tände stora ljusstakar på den här tiden vid templet. Det påminde om eldstoden som ledde dem om natten i öknen. Präster i vita kläder hämtade vatten i Siloam. De gick i en procession och hällde sedan ut vattnet vid altaret vid templet. Under tiden sjöng man om glädje, från Jes 12:3. “Med fröjd ska ni ösa vatten ur frälsningens källor”.
Mitt i de här ceremonierna läser vi om hur Jesus på sista Högtidsdagen står och ropar ut:
Joh 7:37 …”Om någon törstar, så kom till mig och drick! 38 Den som tror på mig, ur hans innersta skall strömmar av levande vatten flyta fram, som Skriften säger.” 39 Detta sade han om Anden, som de skulle få som trodde på honom…
Här står alltså han som själv är uppfyllelsen av Lövhyddohögtiden och som också är en förebild (högtiden) på det som kommer efter Jesu återkomst. Det är en upprättelse och förvandling som vi kallar Guds fridsrike med en glädje och tacksamhet utan dess like, till Jesus/Gud.
Det är bara Jesus som kan släcka törsten efter verkligt, äkta liv och mening i livet, frälsa och hela. Jesus säger också här i sammanhanget att han är världens ljus. Han är livets källa. Källan själv och ger den helige Ande.
Så var det detta som Jesus gjorde när han skrev på marken. Vad skrev han? Det vet vi inte. Det står inte. Men själva handlingen kan vi få förklarad om vi går tillbaka till Jeremia 17.
Jer 17:9 (Parallellen Joh 7-8) Bedrägligare än allt annat är hjärtat, det är obotligt sjukt. Vem kan förstå det? [Synden är så djupt inom oss så bara Gud kan förändra] 10 Jag, HERREN, utforskar hjärtat och prövar njurarna för att ge åt var och en efter hans vägar, efter hans gärningars frukt. 11 Lik en rapphöna, som ruvar på ägg som hon inte själv har lagt, är den som oärligt samlar rikedom. När halva livet har gått måste han lämna den, och vid livets slut skall han hållas för en dåre. [fusk och hyckleri lönar sig inte i längden] 12 En härlighetens tron, en urgammal höjd är vår helgedoms plats. 13 HERREN är Israels hopp. Alla som överger dig kommer på skam. De som avfaller från mig liknar en skrift i sanden. [KJ/Eng ”skall bli skrivna på marken/jorden”] De har övergivit HERREN, källan med det levande vattnet.
Jag tror att det var att det var detta som Jesus ville säga och visa för de här männen. Dels var de ute efter att döma, anklaga och sätta dit kvinnan och dels att sätta dit Jesus. De hade avfallit från Herren. De hade övergett honom, källan med det levande vattnet.
Skriften på jorden kommer inte att bestå. Det räcker att det kommer en stormvind eller börjar blåsa så försvinner den. Det kan också syfta på det jordiska: pengar, mänsklig upphöjelse, att göra sig ett namn här på jorden. (Kanske var det namnen som Jesus skrev?)
Vi kan läsa om jordisk vishet i Jak 3:15. Den beskrivs som själisk och kan till och med vara demonisk, i motsats till Guds vishet ovanifrån.
Om man läser Jeremia 17 och 18, så tar Jeremia upp att förtrösta på människor, att eftersträva människors upphöjelse, förlita sig på människor till skillnad mot att förtrösta på Herren. Den som förtröstar på Herren är som ett träd planterat vid vatten. Det dricker vatten ur den levande källan, ständigt grönskande. Det behöver inte frukta om det kommer hetta eller ett torrt hår, står det. Därför att den människan har sin förtröstan i Herren och vet att om alla andra källor sinar – om jag förlorar allt annat i livet – så sinar aldrig denna källan. Den är ständigt flödande.
Men den som förtröstar på människor, profeterade Jeremia, är som en torr buske i öknen, som inte ens får se det goda som kommer, som missar det. (De religiösa ledarna såg inte att Guds härlighet [JESUS] var mitt ibland dem).
I kapitel 18 kommer händelsen när Gud uppmanar Jeremia att gå till Krukmakarens hus. Gud ville lära honom något och undervisa Jeremia. Det är ju underbart det Gud talar om, att om leret (lerkärlet) misslyckas i hans hand, dvs om människan inte vill vara ense med Gud – Gud misslyckas inte men det gör vi – då är Gud mäktig att börja om från början igen och göra ett kärl till “hedersamt bruk” som han kan använda.
Men det är också ett allvarligt budskap i det här kapitlet som handlar om att tiden är begränsad – om man inte vänder om – kan leran torka och krossas. Då kan den inte användas för någonting. Det fick Jeremia varna för här.
En annan bild av jorden och det jordiska finns i Upp 13. Ett vilddjur stiger upp ur jorden. Det är ändetidens religiösa falska system och världsreligion med den falske profeten i spetsen som ledare. Det talar också om avfall, precis som skriften på jorden/marken eller när Jesus skrev på jorden och som Jeremia alltså förklarar.
Avfallet i ändetiden som enar alla under falsk andlighet, under Antikrist och som inte tillhör Jesus, gäller alla som inte är skrivna i Livets bok. Där är skillnaden (därför jag valde rubriken): Att vara skriven på jorden eller i himlen. Det är i himlen vi ska ha våra namn skrivna.
Upp 13:8 Alla jordens invånare kommer att tillbe det, alla som inte har sitt namn skrivet i livets bok som tillhör Lammet som är slaktat från världens grundläggning.
Luk 10:20 Men gläd er inte så mycket över att andarna lyder er [lärjungarna var brinnande och hängivna och jublade när de kunde driva ut onda andar och demoner], som över att era namn är skrivna i himlen.” [det är det största]
Upp 21:27 (Nya Jerusalem) Aldrig någonsin skall något orent komma in i den, och inte heller någon som handlar skändligt och lögnaktigt, utan endast de som är skrivna i livets bok som tillhör Lammet.
Det är livsviktigt att vi har våra namn skrivna i Livets bok.
Jesus sa till kvinnan: ”Den som är utan synd må kasta första stenen…” Jesus hade kunnat kasta den första stenen [enligt Mose lag]. Han var utan synd, till skillnad från alla de andra. Det finns visserligen villolärare som påstår att de aldrig syndar men då har man nog dålig självinsikt. Det finns bara en som är syndfri och det är JESUS, Guds Son, Gud själv.
Jesus kastade inte stenen och det här visar Guds hjärta. Jag hade ett samtal på mail igår och det kom en del frågor. Den här personen kände skuld och fördömelse efter att ha hört en predikan om man syndar medvetet, finns det inte längre något offer (förlåtelse), från Hebr 10. Hon undrade över det och kämpade med bibelordet. Jag förklarade att det här ordet handlar om något allvarligare än det hon trodde. Annars skulle det inte finnas någon förlåtelse för sådana som mig, sa jag. Jag var som “den förlorade sonen (dotter)”. Jag var medveten om vad jag gjorde och mina val. Ändå fick jag förlåtelse fullt ut. Det bibelordet handlar inte heller om Guds ovilja att förlåta. Det handlar om människans uppror (och förakt) emot honom. Gud är inte ovillig att förlåta. När du har bekänt, är du förlåten, sa jag.
Om Jesus hade nekat till att kvinnan borde stenas hade han gått emot Mose lag, Guds lag. Om han hade gett okej, hade han gått emot romarna eftersom judarna inte fick utföra en sådan handling. De judiska ledarna här var listiga. De visste hur de skulle kunna sätta dit Jesus – det som var deras syfte. Men Jesus genomskådade alltihop. Senare säger han något väldigt allvarligt till dem.
…Ty om ni inte tror att Jag Är, skall ni dö i era synder.” (Joh 8:24)
JAG ÄR, är Guds namn (JHWH). Jesus säger JAG ÄR världens ljus. JAG ÄR.. kom till mig och få levande vatten. Jesus ÄR källan.
Vi är ljus i honom. Vi har inte ljus i oss själva. Om vi inte förblir i Honom slocknar ljuset i våra liv. Vi har inte evigt liv eller något gudomligt i oss själva. Bara i Jesus [i Kristus], för att han vill vara ljuset i oss. Han vill vara källan i oss. Han vill vara det levande vattnet i oss.
Det är inte så att Jesus tar lätt på synd. Kvinnans räddning här var att hon blev avslöjad och att hon bekände. Även om inte allt står ordagrant beskrivet här, så förstår vi det. Jesus kände till hennes tankar och hjärta när han säger: “Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda inte mer!”
Det hade hänt något i hennes hjärta. Hon hade insett och bekänt och ångrade sin synd. Hon fick förlåtelse av Jesus. Det är kännetecken på äkta “väckelse” (andligt uppvaknande) till skillnad från mycket av det vi ser idag. Vad äkta väckelse är får vi aldrig glömma och behöver påminna om gång på gång.
Syndanöd och förkrosselse, ödmjukhet och gudsfruktan är kännetecken på äkta väckelse. Det är inte dåraktiga, sjuka manifestationer eller att undvika att tala om synd, omvändelse och frälsning. Nej, det är att tala både nåd och sanning.
Vi läser om väckelser i Bibeln. En av de starka väckelserna som vi kan läsa om i GT – Gamla förbundets tid – var under Esra och Nehemjas tid.
Neh 8:8 De läste ur boken, ur Guds lag, och utlade texten tydligt så att man förstod det som lästes. 9 Nehemja, ståthållaren, och prästen Esra, den skriftlärde, och leviterna som undervisade folket, sade till allt folket: “Denna dag är helig för HERREN, er Gud. Sörj inte och gråt inte.” Ty allt folket grät, när de hörde lagens ord. 10 Och han sade till dem: “Gå i väg och ät er bästa mat och drick ert sötaste vin och sänd gåvor av detta till dem som inte har något färdigt, ty denna dag är helig för vår Gud. Var inte bedrövade, ty glädje (fröjd) i HERREN är er starkhet.”
De sa inte: ”sluta att tänka, sluta att be.. ta bara emot! Skratta!” Nej, de utlade Guds ord och folket grät. De blev så förkrossade när de såg sin egen synd och hjälplöshet så att de bara grät. De blev uppmanade: Gråt nu inte mer. Det är en helig dag. Ni är förlåtna! Ni har full förlåtelse. Nu ska ni fröjda er, glädja er i Herren!”
Verklig glädje kommer ur ett (förkrossat) hjärta. Det kommer av att vi har blivit berörda av Guds ord och Guds Ande. Han har talat till oss. Ett hjärta som har fått sin synd förlåten.. då kan vi ”ösa med fröjd ur frälsningens källor!” som man gjorde på Lövhyddohögtiden. Det får vi göra idag.
Det finns så många exempel i Bibeln, i alla livets olika situationer där man kan finna den levande källan. Att Jesus är nära.
Hagar fann en källa i öknen när hon var på flykt med ångest. Säkert med förkastelse. Vi läser om hennes situation och kan ana hur hon mådde. Men hon mötte honom som heter JAG ÄR. Hon fann en källa i öknen, en brunn. Men hon fick framför allt möta Jesus. Hon kallade källan (brunnen):
”Den levandes källa, han som ser mig” 1 Mos 16. Det var den uppenbarelsen som hon fick när hon blev berörd av Guds Ande, av Herren själv. Så är det för dig, om du känner förkastelse. Om du känner ångest idag. Om du på något sätt vill fly, så finns han där hos dig idag. Han ser dig.
David skrev mitt i förföljelsen:
Ps 64:11 Den rättfärdige gläder sig i HERREN och tar sin tillflykt till honom. Alla rättsinniga prisar sig lyckliga.
Han fann källan. Han fick ösa ur källan.
Vi kan läsa om Paulus och Silas som sjöng lovsång i fängelset när de var förföljda. De öste ur Källan. De fann den också i fängelset.
Job i allt sitt lidande och prövad på alla områden. Genom tårar, tvivel och kamp utbrister han:
Job 19:25 Men jag vet att min återlösare lever, … 27 Jag själv skall få skåda honom, med egna ögon skall jag se honom, inte med någon annans. Därefter trånar jag i mitt innersta.
Han hade funnit källan! Han visste att det gäller mig. Jag ska få se honom. Jag ska inte bara få höra om honom av någon annan som har mött honom. Jag ska själv få se honom, skåda honom som han är.
Paulus skrev om ”all trösts Gud” i sorgen. Många, många har fått ösa upp ”med fröjd ur frälsningens källor” i Jesus Kristus/Messias. Den största glädjen är att vi har våra namn skrivna i himlen, i Livets bok. Vilken situation du än befinner dig i, kan du få ösa med fröjd ur frälsningens källor idag. Jesus är densamme.