Som i Midjans tid
Predikan: Elvor Ohlin
Vrångö Pingstkyrka
2010-12-05
Lyssna -HÄR-
Skriven undervisning
(1917 års bibelöversättning)
Jes 9:1 Dock, natt skall icke förbliva där nu ångest råder. I den förgångna tiden har har han låtit Sebulons och Naftalis land vara ringa aktat, men i framtiden skall han låta det komma till ära, trakten utmed Havsvägen, landet på andra sidan Jordan, hedningarnas område. 2 Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus; ja, över dem som bo i dödsskuggans land skall ett ljus skina klart. 3 Du skall göra folket talrikt, du skall göra dess glädje stor; inför dig skola de glädja sig, såsom man glädes under skördetiden, såsom man fröjdar sig, när man utskiftar byte. 4 Ty du skall bryta sönder deras bördors ok och deras skuldrors gissel och deras plågares stav, likasom i Midjans tid. 5 Och skon som krigaren bar i stridslarmet, och manteln som sölades i blod, allt sådant skall brännas upp och förtäras av eld. 6 Ty ett barn varder oss fött, en son bliver oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila; och hans namn skall vara: Underbar i råd, Väldig Gud, Evig fader, Fridsfurste.
Det är starka ord och vi förstår av texten att det handlar om Jesu första ankomst och det beskriver också tiden före Jesu andra ankomst. Moraliskt mörker, andligt mörker, förvirring och ångest. Det var så det såg ut i Israel på den tiden och det är så det ser ut i vår värld idag.
Sebulon och Naftalis land var områden som var kända för detta mörker. Vi vet att Natanael sa vid ett tillfälle: “Kan något gott komma från Nasaret?” Nasaret låg i det här området. Det var den bilden man hade, för det såg mörkt och hopplöst ut på många sätt.
Men Gud gav löfte om ljus: Messias. Jesus sa om sig själv:
Joh 8:12 Åter talade Jesus till dem och sade: “Jag är världens ljus; den som följer mig, han skall förvisso icke vandra i mörkret, utan skall hava livets ljus.”
Jesus är världens ljus. Han är livets ljus. Han ger oss liv och han uppenbarar fullkomligt vem Gud är. Ljus är där sanning råder, där sanningen är. Han vill vara vårt ljus och vi behöver ljus.
Att vandra i mörker
Man kan hamna var som helst om man går i mörker. Jag bodde mycket i Israel på 80-talet. Vid ett tillfälle var jag ute med en tjejkompis och liftade, som man gjorde på den tiden och sov på stränderna. Vid det här tillfället kom vi sent på kvällen till En Gedi vid Döda havet. Jag minns inte exakt men jag tror att det var fullt på vandrarhemmet. Vi sa att vi gör som vi brukar. Vi sover på stranden. Det var alldeles mörkt, inget månsken eller annat ljus. Vi var jättetrötta och tog det vi hade och la oss på stranden och somnade.
Tidigt på morgonen när det började att ljusna något, hördes flugor och surrande runt omkring oss. Vi vaknade och sa till varandra “luktar det inte konstigt här? Och så mycket flugor?” När solen gick upp mer och mer, då såg vi att vi låg på en soptipp. Vi hade lagt oss mitt bland soporna. Det blev en talande bild om vad som kan hända när man inte har ljus och särskilt hur det är andligt sett. Utan Jesus, lever man i mörker. Jesus ger oss ljus. Han är sanningen själv.
Ljusstakar
Guds församlingar beskrivs i Uppenbarelseboken som en guldljusstake. En ljusstake som bär upp ljuset [Jesus]. Det var lite olika med ljuset i de här församlingarna (Upp 2-3). I några lyste ljuset klart: Filadelfia, Smyrna, Pergamus… I Smyrna var det förföljelse och de hade det svårt. Det fanns ett par församlingar där ljuset var svagt, där man var nära att förlora ljuset. Jesus varnade församlingen i Efesus. Om de inte vände om skulle han flytta ljusstaken.
I en av församlingarna hade ljuset slocknat. Det var i Laodicea. Där står Jesus utanför. Han var inte ens där inne men de märkte inte att Jesus inte var där. Det är vad som händer om man överger Guds ord och Guds väg. Då slocknar ljuset. Människan kommer i centrum. Inte ens som församling får vi vara i centrum. Det är bara Jesus som ska vara i centrum, för det är han som ger liv. Och det är han som är Ljuset.
Paulus passion, som vi säger om något som man brinner för, var detta:
2Kor 4:5 Vi predika ju icke oss själva, utan Kristus Jesus såsom Herre [SFB Jesus Kristus som Herren (Gud – Jesus är sann människa och sann Gud)], och oss såsom tjänare åt eder, för Jesu skull. 6 Ty den Gud som sade: “Ljus skall lysa fram ur mörkret”, han är den som har låtit ljus gå upp i våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall kunna sprida sitt sken. 7 Men denna skatt hava vi i lerkärl, för att den översvinnliga kraften skall befinnas vara Guds och icke något som kommer från oss.
Sen beskriver Paulus hur det såg ut och vad han gick igenom.
8 Vi är på allt sätt i trångmål, dock icke utan utväg;..
Han beskriver den ena svårigheten efter den andra men vad läste vi? Väldig Gud, är ett av hans namn. Det visste Paulus. Han skrev “vi är rådvilla men inte rådlösa“, därför att han är Underbar i råd! Vi är förföljda men inte övergivna… därför att han är Evig Fader. Vi är nedslagna men inte utslagna…
Paulus hade lärt känna Jesus/Gud genom erfarenheter. Vi kan ha många ord och stora ord men det är genom de svåra prövningarna och lidanden framför allt – erfarenheten i vardagslivet, mitt i livet, i vardagen – som vi får lära känna Jesus som den han verkligen är och får erfarenhet av honom. Och av den nåd som vi får uppleva kan vi ge vidare till andra. Vi får också barmhärtighet för andra människor, när vi vet vad de går igenom. Då kan vi få peka på ljuset, peka på Jesus och vad han förmår att göra.
Lerkärl var enkla kärl. Det var de vanliga kärlen. Kanske inte ett särskilt starkt material men så beskrev Paulus: enkla, vanliga kärl som är svaga i sig själva. Det är vad vi är.
Ljuset [or] på hebreiska (Jes 9) beskriver att det skiner klart och starkt. Det beskriver också en soluppgång och dessutom att lysa och få något att lysa – att sätta något i brand. De två lärjungarna som vi brukar kalla för “Emmaus-vandrarna” sa efter samtalet med Jesus då de hade förstått att det var den uppståndne Jesus, som var med dem: “Brann inte våra hjärtan när han talade med oss på vägen och öppnade Skrifterna för oss!”
Så beskrev också Petrus det profetiska ordet: ..såsom på ett ljus som lyser i en dyster vildmark,.. och ni gör väl i att ta vara på det, akta på det (2Petr 1:19). Det beskriver vår tid. Det profetiska ordet öppnar och lyser upp, så att vi kan se vägen. Vi kan se tiden vi lever i och förstå tiden. Guds Ande lyser upp när vi i ödmjukhet läser Guds ord. Det står ju att den helige Ande har inspirerat människor och talat genom dem, så att det blev nerskrivet. Ingen kan uttyda profetiorna utan den helige Ande. Vi är beroende av den helige Andes ljus och uppenbarelse för att se och förstå.
Vi kan alla få profetera på olika sätt: profetia, olika hälsningar, kunskapens ord, en uppenbarelse osv. Ordet för “profet” betyder i grundtexten “att gå före och lysa upp“. Så fungerar profetia. När Gud talar till oss profetiskt då lyser han upp vägen för oss så att vi ser den. Ljuset avslöjar och varnar oss också för det som är i mörker.
Vi läste om stor glädje, “Du ska göra dess (folkets) glädje stor“. Inte glädje över själviska begär att vi blir framgångsrika eller rika. Inte att vi får pengar och inflytande. Det är inte glädje över något så ytligt, utan det är en djup glädje och en sann glädje över det vi får ta emot av Jesus. Han kom in i våra liv och bröt sönder oket! Varde ljus! Så tände han ljus i våra hjärtan, när han födde oss på nytt. Vi fick förlåtelse och nåd och oket brast sönder. Han leder oss steg för steg. Han ger oss frid och frihet. Det är glädje och något att vara glad för, från djupet av våra hjärtan!
Som i Midjans tid
Det ska bli som i Midjans tid – lika stor seger som i Midjans tid (Jes 9:4). Då får vi gå till “Midjans tid” och läsa i Domarboken 6. Sammanhanget handlar om Gideon.
Midjan (midjaniter) var fiender och ett mycket stort folk som kom in i landet Israel. De förstörde och tog deras mat. De brände ner åkrar och stal, så att det var hungersnöd och man levde i stor fruktan. Midjaniterna kan jämföras med den antikristliga makten, mörkrets makt: det som vill förstöra, det som vill bryta ner (och lägga under sig). Det står att “de övertäckte landet” och tog deras livsuppehälle.
Det var inte bara en bokstavlig hungersnöd, utan också en andlig hungersnöd. Midjaniterna stod för kontroll och makt, precis som antikrists ande står för och som vi ser pågår idag. Det kommer bara att öka innan slutet och Jesu återkomst. Vi vet det av det profetiska ordet.
Det fanns en orsak till att Israel var i den här situationen. De hade börjat ta efter hedningarnas sätt att tillbe. De hade börjat kompromissa med förbundet med Gud. De såg på hedningarnas avgudadyrkan, lockade av det som hedningarna tillbad och tog efter. Detta ledde till den andliga hungersnöden. Gud skickade en profet som talade till folket (Dom 6:8-10).
Om man kompromissar och går i förbund med hedningar, gudsförnekare, avgudadyrkare – om man som idag har ekumenik med dem som tillber avgudar [döda “helgon”, mariadyrkan, skapelsen, människan, all slags avgudadyrkan] leder det alltid till slaveri och betryck. Dit hade Israels folk kommit. Då började de ropa till Gud och klaga, fyllda av fruktan. Gud talade om för dem orsaken till deras situation: “Ni ville inte höra min röst!” Man ville inte göra Guds vilja. Man ville göra sin egen vilja och gå sin egen väg.
Senare visade det sig att det inte bara var midjaniter som det handlade om när allt ledde till en slutstrid. Fienderna var både midjaniter, amalekiter och österlänningar. En väldigt stor här. Ledarna som nämns senare efter att striden är utkämpad var Midjans två största kungar, Oreb och Seeb.
Oreb betyder rovlystnad.
Seeb betyder ulvar (vargar).
Ganska talande benämning på falska ledare, “ulvar i fårakläder” och som Bibeln varnar för i vår tid. “Många falska profeter ska gå ut och förföra många.. …Se till, att ni inte blir förförda (bedragna)“, sa Jesus.
Gång på gång kom varningar. Vad gjorde de? Man la tunga ok, tunga bördor över folket – slaveri. Det var förresten Midjan som var med när man kallade på Bileam, framgångsprofeten som ville bli rik på sin gåva att profetera (4Mos 22). Bileam, som också var en ulv i fårakläder, gick sitt öde till mötes. Han blev dödad av israeliterna. Han befann sig på fel sida i striden, i fel armé, i fiendens armé emot Gud. Emot Guds folk. Det var inte där han skulle ha befunnit sig och därför miste han livet.
Gud hade satt en bestämd tid på 7 år när han gav Israel i Midjans hand, står det. När Gud prisger och överlåter åt fienden då händer egentligen bara en sak: Gud låter människan få det hon/han vill ha i sitt hjärta. Det handlar om att vi inte vill lyssna på Gud. Vi vill gå vår egen väg. När Gud ser att vi vägrar att lyssna och lyda, då prisger (överlämnar) han. Han låter oss helt enkelt få det vi vill i våra hjärtan. Kanske är det enda sättet för att vi ska förstå faran och vända om.
Gideon
Mitt i denna svåra och mörka situation i Israel, bland Guds folk, läser vi om Gideon. Han försökte rädda och gömma undan lite mat, så att de skulle ha något att äta.
Dom 6:11 Och HERRENS ängel kom och satte sig under terebinten vid Ofra, som tillhörde abiesriten Joas; dennes son Gideon höll då på att klappa ut (tröska) vete i vinpressen, för att bärga det undan Midjan.
Gideon försökte rädda något av maten så att skulle ha något att äta. Likaså finns det idag – det är inte majoriteten, inte mängden – ett folk som håller sig till Guds ord. Ett folk som ser till att bevara Guds ord och som inte förkastar maten. Vi förstår snart vem Herrens ängel är, för det är uppenbart i texten. Det är Jesus, Guds Son som uppenbarar sig för Gideon.
Herrens ängel säger: “Herren är med dig, du tappre stridsman.” Sedan: “Gå åstad i denna din kraft. Jag har sänt dig“. Men det är som att orden inte går in hos Gideon. Istället börjar han klaga:
Dom 6:13 Gideon svarade honom: “Ack min herre, om HERREN är med oss, varför har då allt detta kommit över oss? Och var är alla hans under, om vilka våra fäder hava förtäljt för oss och sagt: ‘Se, HERREN har fört oss upp ur Egypten’? Nu har ju HERREN förskjutit oss och givit oss i Midjans våld.”
Kanske säger vi på samma sätt ibland: Var är Herren? Vi har ju hört om vad han har gjort. Vi har hört om väckelse och märkliga tider när Gud har kommit över sitt folk… väckelsetider på den ena platsen efter den andra. Var är han? Har han övergett oss?
Ja, det trodde Gideon. Men då säger Herren [Jesus] till honom: Gå åstad i denna din kraft. Jag har sänt dig”. När Jesus talar är det ord med kraft, levande ord. Det är ljus och sanning. Därför får Gideon kraft när Herren talar men han fortsätter tvivla och ser på sig själv. Nu klagar han över att han är av den ringaste släkten och den svagaste av alla.
Vad ska man göra med Gideon? Ska man skicka honom på en kurs där han kan “förverkliga sig själv” eller bygga upp sitt självförtroende? Eller skicka honom på en ledarskapskonferens där världens experter och företagsgurur lär ut pastorer och andra ledare hur man ska leda? (Läs GLS, Globel Leadership Summit). Nja, det fanns ju inte på den tiden…
Det var det där med lerkärl. Så här skrev Paulus:
2Kor 11:30 Om jag nu måste berömma mig, så vill jag berömma mig av min svaghet.
Det kanske inte var så farligt om Gideon såg sig själv som svag och ringa? Bara att det inte får stanna där. Därför säger Paulus att “denna skatt har vi i lerkärl“. Han var fullt medveten om sin egen svaghet, sin egen bräcklighet, sin egen litenhet. Men det stannade inte där. Han hade lärt sig vem som är skatten – “och han är min starkhet”. Han (Herren) är allt jag behöver. Det var skillnaden. Paulus hade lärt sig det genom lidande, prövningar, svårigheter, förföljelse, förakt… Ni vet vad han själv räknar upp. I allt detta hade han lärt sig att det beror inte på mig. Jag kan vara ett lerkärl, dvs en vanlig och enkel människa. Det är han som bor i mig som är skatten. Han är min starkhet.
Herren [Jesus] fortsätter att tala till Gideon. Jag tycker att det är underbart att han inte ger upp. Gideon har svårt att ta till sig orden. Det tar tid innan det sjunker ner i hans hjärta och får gripa tag i hans inre, verkar det som.
Dom 6:16 HERREN sade till honom: “Jag vill vara med dig, så att du skall slå Midjan, såsom vore det en enda man.”
Det är som att Jesus säger att han är med Gideon så mäktigt – vi är ett – som en enda man ska du vinna seger, för att jag är med dig. Nu ska Gideon lära sig och förstå var han hämtar kraft. Han ber om tecken och han får bekräftelse på att detta verkligen är från Gud. Jag tror att vi också får be om bekräftelse när vi behöver och om vi är osäkra på att det är Gud som har talat. Gud vill hjälpa oss. Han vill inte att vi ska vara osäkra och han ser våra hjärtan. Om vi vill lyda honom ser han det och han vill styrka oss och ge oss visshet om sin vilja.
Gideon blev uppmanad att offra, att ta kött och osyrat bröd.
Dom 6:20 Men Guds ängel sade till honom: Tag köttet och det osyrade brödet, och lägg det på berghällen där, och gjut spadet däröver.” Och han gjorde så. 21 Och HERRENS ängel räckte ut staven som han hade i sin hand och rörde med dess ända vid köttet och det osyrade brödet; då kom eld ut ur klippan och förtärde köttet och det osyrade brödet; och därvid försvann HERRENS ängel ur hans åsyn.
Här får Gideon en uppenbarelse och han förstår nu vem som står framför honom. Det här är intressant om man ser lite närmare på den hebreiska texten. Ni kanske känner till att det finns olika ord för “klippa”. Det står om när det berättas om att Mose skulle slå på klippan [tsur]. Ordet betyder en lågt liggande klippa eller tillflyktsort. Det är en förebild på Golgata där Jesus blev “slagen”. När Mose skulle tala till klippan är det ett annat ord på hebreiska [sela] som betyder en högt och fritt liggande klippa eller berghäll. Det är en bild på uppståndelsen, den uppståndne Jesus.
Här får Gideon lägga köttet på berghällen [sela], på den högt och fritt liggande klippan (uppståndelsen). Men elden går ut från Golgata-klippan [tsur], bildligt talat, när Jesus sträcker ut staven och rör vid klippan. Det var en uppenbarelse om det som skulle komma. Jesus blev slagen på Golgata när han gav sitt liv men ger också uppståndelsekraften. Det här offret var fullkomligt inför Gud och därför kom eld ut och förtärde köttet. Staven är en förebild på Guds ord och auktoritet. Gideon fick en uppenbarelse om var kraften kommer ifrån.
Jesus var det felfria offret. Vi har fel och brister men det tar Gud hand om när vi ger våra liv till honom. Ju mer vi dör ner från (överger) vårt eget, desto mer kan uppståndelsekraften fylla oss och verka genom oss. Det är ju det som vandringen med Jesus handlar om. Att hans kraft ska öka och vi dö ned från vårt eget – korsfästa med honom. Kraften fullkomnas i svaghet. Vi prövas också genom eld för att upptäcka nåden. Nåden är det enda som blir kvar, Guds kärlek och kraft.
Det första som Gideon blir uppmanad att göra, är att bryta ner avgudarna. Om Gud ska göra något nytt bland sitt folk Israel måste mörkret avslöjas och hinder rensas bort. Man tillbad Baal och Astarte, som har sina rötter i det gamla Babylon. Det är moder-son-kulten som sedan spreds i olika länder med olika namn: Himlens drottning, Madonnan och sonen.. Det finns idag bland annat i RKK.
Det var inte vilka avgudar som helst. De tillhörde Gideons far och det kunde ha kostat honom livet och det gjorde nästan det. Folket blev rasande när de upptäckte att Gideon hade krossat och förstört avgudaaltarna. Så kommer det att vara för oss. Det kostar redan idag att stå för Jesus och stå för evangeliet, Guds ord. Det är ett pris att betala och det kan kosta oss livet.
För Gideon här kostade det inte livet. Istället vann han sin familj. Han vann sin far (pappa), som tog honom i försvar. Fadern förstod att det var på Guds befallning som Gideon handlade.
Gideon samlar så småningom till en armé. Så många som möjligt. Gideon tänkte som vi gör. “Vi måste vara så många som möjligt” (“Om vi är många är vi starka”). Men Gud hade en helt annan strategi, tvärtemot vad Gideon trodde. De var för många, sa Gud, och färre och färre blev de när Gud fick bestämma. Till sist var det bara en liten armé kvar, för det handlar inte om mängd och antal. Gud är inte beroende av antal men vi är beroende av Gud. Här gällde ödmjukhet och lydnad. Det vill Gud se. Då får vi upptäcka hur underbar och mäktig han är.
Vi läste innan:
Dom 6:16 HERREN sade till honom: “Jag vill vara med dig, så att du skall slå Midjan, såsom vore det en enda man.”
Det finns en annan översättning som säger: Herrens ord är din hjälp. Guds närvaro skall jaga bort fienden.
Vad säger fienden om det var mängden det gällde? Fienderna var ju alltid fler, när det gällde antal och mängd och mänsklig kraft. Nej, det är Herren som fienden fruktar. Det var inte Gideon eller Gideons armé som fienderna var rädda för. Det var Herren [Jesus]. Det är Jesus i oss som fienden (djävulen) fruktar. Inte oss, hur starka och bra vi än tycker att vi är. Vad är det att komma med? Ingenting. Det är Jesus i oss som fienden fruktar och så var det också här.
Denna lilla Gideons armé vann en jätte-seger därför att Herren var med. De stod stilla när de mötte fienderna. Sedan stötte de i basun och de hade lerkrukor som de krossade och höll upp facklor som de hade haft i krukorna. Jag har inte läst någon kommentar eller tolkning på texten, så det är egna tolkningar som jag ger nu på hela den här texten.
De stod stilla… tankarna går till Jes 30:15: …genom stillhet och förtröstan blir ni starka.” Att vi är stilla inför Herren. Att vi förtröstar på honom.
De stötte i basun… det gjorde man vid olika tillfällen. Det har också innebörden att ropa ut något, att ropa ut sanningen, att ropa ut något tydligt och klart. Att ropa ut evangeliet, predika Guds ord, vittna om Jesus.
De krossade lerkrukorna… Lerkrukor som står för det mänskliga kanske kan vara en bild på att man krossar alla mänskliga planer och idéer. Man gör sig fri från sådant för då syns facklorna. Guds eld får brinna och i den kraften är det som de segrar. I Guds kraft!
Efter Guds-mötet som Gideon fick, byggde han ett altare, som han kallade HERREN ÄR FRID. Ordet shalom (frid) betyder bland annat att utspridda delar läggs på rätt plats. Det blir harmoni. Gideon fick uppleva att han fick frid. “Min frid ger jag er”, sa Jesus. “Låt friden regera i era hjärtan” (Kol 3:15). Friden får vi när Fridsfursten drar in i våra hjärtan. Inte i första hand en känsla utan ett tillstånd inför Gud [frid med Gud].
Jag upplevde den här texten väldigt profetiskt för ganska många år sedan. Vi ser att den profetiska bilden blir allt tydligare. I den här tiden har Gud en “Gideon-armé” av ett folk som vill hålla sig till honom. De är som lerkärl men de har skatten i lerkärlet. Det handlar inte om oss, att vi är starka eller bra och presterar utan det handlar om vem han [Jesus] är.
Det handlar om att vi har skatten i våra hjärtan och att vi tar vara på det profetiska ordet, för Gud har inte glömt oss. Han har inte glömt Sverige. Jag tror att han talar samma till oss som till Gideon. Han vill hjälpa. Han har hört bönerna och han vill komma på ett underbart sätt. Han ska hjälpa oss genom allt som vi möter. Han har gjort det hittills och han kommer att göra det. Vi har löften på det.
Gud vill använda oss för andra människor och att bära ut ljuset [Jesus] till andra. Det är vår längtan och bön. Vi lever i en allvarlig tid men Jesus är mäktig. Han är Ljuset. Många av oss har fått löften om en väckelsetid. Janne nämnde i inledningen att Carter Conlon också fick ett löfte om det men först att det kommer ett stort avfall. Det är ett avfall från Jesus och Guds ord, där man blandar in och tar in allt möjligt annat, där ljuset riskerar att slockna. I många kyrkor har det redan slocknat. Men Jesus vill komma på nytt. Han kommer att välsigna de församlingar som håller Jesus och Guds ord heligt. Han måste ha ett folk som är avskilt för honom. Så har det alltid varit. Gud har alltid kallat ut dem som är villiga, vad det än kostar att säga ja och följa. Avskiljda bara för Jesus. Annars vinner vi inga segrar men med Jesus vinner vi seger.