Hur många har inte hört historier om “den stora karismatiska väckelsen” i Romerska katolska kyrkan? Det har använts som förklaring och ursäkt för ekumeniken av Pingstledarna såväl som av Ulf Ekman och andra.
Samtidigt har svenska missionärer höjt ett varningens finger. Det är aldrig den helige Ande som leder människor till avgudadyrkan – tillbedjan av den katolska Maria – vilket dessa katolska karismatiker gör. Det är en annan ande och ett annat evangelium. Rörelsen användes redan från början till att ena alla kristna under Påven och Romkyrkan och Pingstvännerna var länken som skulle användas för att få ingång och få acceptans i den evangeliska världen.
Här får vi bakgrunden och en noggrann genomgång av den f d katolske prästen Richard Bennett, som själv fick sina ögon öppnade för sanningen och blev frälst när han läste Bibeln. Bennett var bland de katoliker som verkligen upplevde pånyttfödelsen och den helige Ande. De som likt honom ville hålla sig till Bibeln som enda rättesnöre, blev motarbetade och kände sig tvungna att lämna RKK.
Kristna ledare som idag har ekumenik med RKK går i motsatt riktning och har gemenskap med en “karismatisk” rörelse som upphöjer Traditionen över Bibeln.
/Elvor Ohlin
Påvemaktens exploatering av Pingströrelsen
Av Richard Bennett (oktober 2011)
Översatt till svenska av Torbjörn Göransson
Den nutida Pingströrelsen har sitt ursprung i helgelserörelsen vid slutet av 1800-talet. Som en del i denna rörelse skedde den 1 januari 1901 ett utbrott av vad som kallades ”dop i helig Ande” vid Charles Parhams Bethel Bible School i Topeka, Kansas. År 1906 började samma saker ske vid Azusa Street Mission i Los Angeles. Pingströrelsen skapade stor uppståndelse bland dessa som menade att Gud verkade genom de tecken och under som skedde vid dessa samlingar. När nyheter om dessa händelser spreds medförde uppståndelsen över allt detta att allt fler människor från olika etablerade samfund förenades med dessa som längtade efter ”dop i helig Ande” och de tecken och under som var förenade med rörelsen.
Nästan samtidigt, eller år 1897, utgav Påve Leo XIII en encyklika om den helige Ande. Anledningen var att tillägna den heliga Ande hans påvliga gärning, ”så att Han [den helige Ande] måtte föra det till mognad och fruktbarhet. I sin encyklika uppgav påven att de två viktigaste målen i hans pontifikat hade varit, ”… för det första, återställandet både bland styrande och bland folken av principerna för kristet liv i samhälls- och familjeliv … och, för det andra, att främja återföreningen av dessa som har avfallit från den katolska kyrkan antingen genom kätteri eller genom söndring, eftersom det otvivelaktigt är Kristi vilja att alla skall vara förenade till en hjord under en Herde”.
År 1897 framlade alltså Påve Leo XIII officiellt den ekumeniska agenda som skull komma att utgöra grunden för det andra Vatikankonciliets (1963-1965) taktik. Påve Leos slutsats var,
”Vi förordnar och befaller, att i hela Katolska kyrkan, under detta år och under varje följande år, skall en Novena (niodagarsandakt) hållas före pingstdagen, i all församlingskyrkor …för att be för vårt syfte.”
Den huvudsakliga drivkraften bakom påvens encyklika var alltså hans förordning om att en årlig serie av böner skulle bli upplästa under nio dagar i följd i alla katolska kyrkor. Avsikten med dessa böner var att bönfalla Maria att den helige Ande genom ett nytt utgjutande av sin kraft skulle ena kristenheten under den Katolska kyrkan. Följaktligen avslutas encyklikan med denna uppmaning,
”Vördnadsvärda bröder, låt era böner förenas med våra, och låt på er uppmaning alla kristna folk också förena sig i bön, vädjande om den kraftfulla och alltid hjälpande förbönen av den välsignade jungfrun …”
Medan han utger sig för att vända sig till den helige Ande, för att förena hela kristenheten under den katolska kyrkan, befallde påven i själva verket katoliker att genom en serie böner åkalla den som de kallar ”himlens drottning,” i syfte att erhålla framgång med sin ekumeniska agenda.
Vatikanens ekumeniska agenda för 1900-talet
Målet med Påve Leo den XIII`s ekumeniska agenda år 1897 blev officiellt och mer fullständigt bestämt i dokumenten från det andra Vatikankonciliet år 1964. Vi den tiden betydde genomförandet av påvens agenda att man behövde finna de nödvändiga ingångarna till den evangeliska världen. En viktig sådan dök snart upp.
År 1967, två år efter avslutningen av det andra Vatikankonciliet, inträffade en händelse vid universitetet Duquesne i Pittsburg, Pennsylvania, som blev startpunkt för anspråk på pingstupplevelser inom den Katolska kyrkan. Dessa anspråk, som gällde, ”dop i den helige Ande” orsakade stor uppståndelse i katolska kretsar. Nyheten spreds vid detta tillfälle snabbt till studenter och lärare vid universitetet Notre Dame i Lansing, Michigan, där liknande andliga händelser inträffade i snabb takt. Vatikanen sände då kardinal Leon Suenens till USA för att granska rörelsen. Kardinalen godkände och försvarade med entusiasm den amerikanska förnyelserörelsen, som den kallades. Med ankomsten av den katolska förnyelserörelsen fann påvedömet att den hade erbjudits en viktig inkörsport, genom vilken dess ekumeniska agenda kunde genomföras bland en växande skara som inte var katoliker.
Organisationen och kommunikationssystemet hos dessa icke-katolska grupper var ingenting i jämförelse med hur det var inom påvedömet. Sålunda såg påvedömet att pingstvännerna lätt kunde användas som förbindelsepart för att göra Katolska kyrkan mer acceptabel för evangeliskt kristna i allmänhet. De andliga händelserna vid universiteten i Duquesne och Notre Dame var uppenbarligen början till dylika händelser i många länder över hela jorden. Olika påvar intygade äktheten av rörelsen.
T.ex. när Påve Paulus VI år 1975 välkomnade 10 000 katoliker vid den 9:e internationella förnyelsekonferensen, uppgav han, ”Kyrkan och världen behöver mer än någonsin att ´pingstundret skall fortsätta i historien´… Varför skulle denna andliga förnyelse inte vara ´goda nyheter´ för kyrkan och för världen”? Och strax efter att ha blivit påve förklarade Johannes Paulus II, ”Jag är övertygad om att denna rörelse är ett tecken på Andens verksamhet … en mycket viktig del i den fullständiga förnyelsen av kyrkan.” Senare, år 1984, förklarade han, ”På grund av Anden bevarar kyrkan en kontinuerlig ungdomlig vitalitet, och den karismatiska förnyelsen är i dag en uttrycksfull manifestation för denna vitalitet, en djärv förklaring av vad Anden säger till församlingarna (Upp. 2:7) när vi närmar oss slutet av det andra årtusendet.”
Från bloggen Aletheia
En analys av erfarenheten av den katolska karismatiska förnyelsen
Det finns en förstahandsbeskrivning av händelserna år 1967 vid Duquesne, lämnad av katoliken Patti Gallagher Mansfield i hennes bok, As By A New Pentecost [från år 1992]. Boken är alldeles unik eftersom den är bekräftad i förordet av kardinal Leon Suenens, och i en efterskrift av den katolske biskopen Sam Jacobs. Fröken Mansfield, liksom andra i boken, deltog under ett veckoslutet i februari i skeendet i Duquesne. I sin bok anger hon i detalj huvuddragen av vad som hände och vad deltagarna uppfattade var meningen med det som skedde. Hon anger också flera av huvuddragen i påvedömets grundläggande traditioner och tar med vittnesbörd av sjutton karismatiska katoliker. Från sin egen erfarenhet återger hon,
”Före varje samling sjöng vi Veni Creator Spiritus (Kom Skaparande) på engelska och använde oss av en gregoriansk entonig melodi. En av våra lärare berättade för oss att det var en bön. Han ville att vi skulle sjunga den upprepat antal gånger som en åkallan av den helige Ande. Det var som om han sade, ´vi kommer att hålla på att be till dess att den helige Ande kommer.´ I kapellet den fredagskvällen, höll vår andra fakultetsrådgivare upp en staty av Vår Fru, som avbildade henne med händerna uppsträckta i bön … Enligt Guds plan var det nödvändigt att Maria var ´med oss´ på ett tydligt sätt, eftersom vi detta veckoslut upplevde en mäktig beröring av den helige Ande. Kyrkans fäder kallar Maria ´den helige Andes maka.´ Hur kan hon utebli när den heliga Ande verkar? … Efter betraktelsen om Maria var jag med om min först nattvardsgång och jag var ganska rörd …
“Himlens drottning” (den katolska Maria)
”[Senare] med höga förväntningar skrev jag på ett ark, ´JAG VILL UPPLEVA ETT UNDER!,´ och satte upp det så att vem som helst kunde se det. Jag visste inte exakt vilket mirakel det skulle vara; Jag önskade bara att Gud skulle visa sin makt.”
Sålunda vittnar fröken Mansfield om att hon var helt fängslad av katolska religiösa ritualer och sökte en demonstration av andlig kraft. Men utan att först söka sanningen är man inte i den ställningen att man kan urskilja källan till den önskade demonstrationen av andlig kraft. Detta är just det som fröken Mansfields vittnesbörd visar.
”När jag kom in i kapellet såg jag några människor sittande på golvet i bön … Till följd av trons gåva hade jag alltid trott att Jesus är verkligt närvarande i det heliga Sakramentet, men jag hade aldrig förut upplevt Hans härlighet … när jag för första gången i mitt liv böjde knä inför Herren Jesus Kristus i det heliga Sakramentet bad jag vad jag vill kalla ´en bön om ovillkorlig kapitulation.´ … Medan jag bad om detta knäböjde jag framför altaret. I nästa ögonblick fann jag mig själv kullkastad horisontellt och utsträckt framför tabernaklet [förvaringsplats för överbliven oblat]. Ingen hade lagt händerna på mig. Jag hade aldrig sett något sådant hände förut. Jag vet inte exakt vad som hände …”
Katolsk nattvard (eukaristi)
Fröken Mansfield hade böjt knä inför en avgud och bett ”en bön om ovillkorlig kapitulation.” Hon tänkte helt uppriktigt att hon överlämnade sig till Herren Jesus Kristus, som hon tror finns i nattvardsbrödet. Men budskapet som hennes bok klart bär vittne om, är att hon hade överlämnat sig till en främmande ande, vilken hade svarat och visat sin makt genom att kasta omkull henne framför nattvardsbrödet, som hon tillbad som Gud. Om denna upplevelse säger hon,
”Fastän jag bara ville förbli i och värma mig i Herrens närvaro, visste jag att jag behövde dela denna erfarenhet med andra. Liksom apostlarna efter pingsten ville jag ´förkunna Hans underbara gärningar,´ för att bära vittnesbörd om den levande Guden … en av lärarna kom in i kapellet och kommenterade, ´Vad kommer biskopen att säga när han får reda på att alla dessa ungdomar har blivit döpta i den helige Ande?´”
Frukten av att längta efter att se kraft hellre än att söka sanning
Fröken Mansfield konstaterar att hon ”önskade ´förkunna Hans underbara gärningar,´ för att därigenom vittna om den levande Guden.” Men i själva verket gjorde hon exakt det motsatta. Medan hon ger en historiskt värdefull förstahandsredogörelse för veckoslutet vid Duquesne, förkunnar boken helt enkelt traditionell katolsk lära. Till exempel lär den att Herren Jesus Kristus finns i nattvardsbrödet, vilket är grovt avguderi. Hur kan sådant avguderi gå ihop med hennes önskan att ”förkunna Hans underbara gärningar?” Varför kunde sedan en av lärarna dra slutsatsen att händelsen med kullkastandet framför nattvardsbrödet avsåg ”dop i den helige Ande?” Det som saknas i allt detta är kärlek till sanningen och begäret efter den vad det än måtte kosta – vilket i detta fall skulle betyda att lämna den avfälliga Katolska kyrkan med dess falska evangelium och obibliska läror. I stället förkunnar fröken Mansfield,
”Omedelbart efter veckoslutet berättade Fran. för mig att hon tyckte illa om ´hela skeendet´ och var rädd att vi var på väg från kyrkan. Jag kände alldeles tvärtom att jag höll på att upptäcka kyrkan på ett underbart nytt sätt. En av de saker som jag först gjorde efter veckoslutet var att ta dokumenten från andra Vatikankonciliet och slå upp varje referens till ´helig Ande,´ ´karisma´ och ´andliga gåvor.´ Min upplevelse av den helige Ande under veckoslutet var så intensiv, att om kyrkan säger till mig att upplevelsen inte är äkta, så skulle jag hellre förneka min egen erfarenhet än att någonsin lämna Katolska kyrkan.”
Det är bedrövligt att fröken Mansfield tjugofem år senare fortfarande inte visste vad som hände henne i den upplevelse hon redogjort för, och inte heller visste källan till den kraft som kastade omkull henne. Hellre än att vända sig till Bibeln som hennes enda auktoritet för att tolka denna händelse, böjde hon sig utan att ifrågasätta för auktoriteten i Katolska kyrkans undervisning. Och hela den avskyvärda händelsen betecknas av påvedömet som ”dop i den helige Ande.”
Katolsk karismatisk aktivitet omgiven av katolsk lära
Tolkningen av det som boken beskrev, och som bekräftades av påvedömet som ”dop i den helige Ande,” är himmelsvitt skilt från vad pingstvänner tror är tolkningen av sådana händelser. Fröken Mansfield förklarar, ”Den vanligaste förståelsen av dopet i den helige Ande bland katoliker är att det innebär ett ´frigörande´ av den nåd som redan mottagits i dopet och konfirmationen.”
En sådan förklaring av ”dopet i den helige Ande” passar utmärkt in i traditionell katolsk lära och har villigt accepterats som sådan enligt fröken Mansfield och de andra katoliker som ger sitt vittnesbörd i boken.
En annan viktig katolsk dogmatisk undervisning från redogörelsen av veckoslutet vid Duquesne finns under rubriken ”Maria, den helige Andes maka.” I detta avsnitt i boken uppges,
”Maria har en ständig roll som Moder till alla Guds barn och Moder till kyrkan. Och hennes andliga moderskap är intimt förenat med den helige Andes verksamhet … När vi anförtror oss åt Marias hjärta kommer hon att trofast leda oss till Jesu, hennes sons, hjärta.”
Jesus själv, tillsammans med Fadern och den helige Ande, är till sitt väsen en Gud, tre Personer i en. Guds natur är helt och hållet skild från alla personer och ting som han har skapat. Sålunda är undervisningen om att personen Maria har ett nära släktskap med den helige Ande som Hans maka, en absolut hädelse. Det är ett vanhelgande bedrägeri av Satan. Medan Skriften förklarar, ”Satan själv gör sig lik en ljusets ängel,” kommer det fortfarande som en chock att se att mörkrets furste, den mest främmande för ljuset, felaktigt använder Maria så att han får henne att uppenbaras som en gudinna som är gift med den helige Ande. I själva verket uppenbaras i boken det som Skriften kallar ”en främmande ande,” en ande som fullständigt sätter sig upp emot Gud den helige Ande. Den helige Ande leder förlorade syndare till Herren Jesus Kristus; det är ”en främmande ande” som leder själar till helvetet. Det är samma demoniska villfarelse som kan ses i påvedömets officiella tillbedjan av Maria, som ”den helt igenom Helige,” samt i tillbedjan av nattvardsbrödet med den tillbedjan som gäller för den sanne Guden. Faktiskt visar dessa fakta att en demonisk ande förmedlar dessa nyhedniska läror. Mot denna bakgrund uppmanas sanna troende ”Var nyktra och vaksamma. Er motståndare djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter vem han skall sluka.
”Satan är chefsbedragaren och påvedömets ekumeniska list för att använda pingströrelsen som ett medel för ett bredare evangeliskt fälttåg är lömsk ondska. Det är sorgligt att konstatera, men fälttåget ha varit mycket framgångsrikt”.
Accepterandet av den katolska karismatiska rörelsen
Från sent 1960-tal presenterades den katolska karismatiska rörelsen som en rörelse vilken utifrån såg ut som evangelisk och pingstkyrklig samt kännetecknades av manifestationer av andlig kraft. Uttrycket ”dop i den helige Ande,” som användes av katolska organisationer för att beskriva dessa nya manifestationer i den Katolska kyrkan, lånades direkt från de evangeliska pingstvännerna. Men tolkningen av dessa händelser innebar i Katolska kyrkan något helt annorlunda än vad det innebar i evangeliska pingstkretsar. Den katolske påven, kardinaler och biskopar, som före det andra vatikankonciliet arrogant och föraktfullt kallade evangeliskt kristna för kättare, använde efter konciliet ett mjukare språk om dem. Evangeliskt kristna kallades inte längre kättare, men hellre ”separerade bröder.” Efter det andra Vatikankonciliet tilläts katoliker dessutom delta i evangeliska bibelstudier, gudstjänster och andra samlingar. De flesta av dem hade ingen [andlig] förståelse annat än vad den katolska kyrkan hade lärt dem. Många katoliker, som led under döda religiösa ritualer, blev följaktligen begeistrade över att delta i en rörelse som tycktes vara från Gud, vilket man kommit fram till eftersom sammankomsterna ägde rum utanför katolskt godkända platser.
Helgon som vördas/tillbeds
David du Plessis, känd som ”Mr Pingst,” var en nyckelperson i närmandet till den katolska karismatiska förnyelserörelsen och spelade en ledande roll i att utveckla ekumeniska band med den romerska Katolska kyrkan. Dennis Bennett, en episkopal präst, var en ledande förkämpe för den karismatiska förnyelsen inom den episkopala kyrkan och också ledande i fråga om att acceptera katoliker, som troddes vara ”fyllda med helig Ande.” Rörelsen hade stort inflytande genom läran om ”Positive Confession” (trosförkunnelse) som utbreddes genom Kenneth Hagin, Kenneth Copeland, Charles Capps och andra.
Ytterligare karismatiker dök upp på 1980 och 1990 talen. Utanför den Katolska kyrkan såg rörelsen ”Latter Rain” på sig själv som återvändare till det ”fulla evangeliet” i den tidiga kristna församlingen. Men det som undervisades var den falska läran att en människa direkt kunde uppleva Gud. Skriften säger, ”Ty Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus.” Detta betyder att det inte finns någon människa som direkt kan uppleva Gud. Icke desto mindre var fromma upplevelser som sågs och kändes så mystiskt andliga, likt en snara som fångar de som är obetänksamma och obibliska. På denna skådeplats för känslor var det påvliga ekumeniska närmandet ganska framgångsrikt bland en del ”trosförkunnare,” bland vilka återfinns Paul Crouch, David Mainse, John Arnott, C. Peter Wagner, Kenneth Hagin, Kenneth Copeland och Benny Hinn.
Några trosförkunnare
Dokumenterat deltagande i den påvliga ekumeniken
Från maj 2011 finns ett exempel på en pingstledare som tar kontakt med den katolska kyrkan. Rubriken, ”Pelle, Pingst och Påven,” på första sidan av den svenska tidningen Dagen den 25 maj 2011 åtföljdes av denna text,
Pingst ledning i Rom – Pelle Hörnmark och påven
”Pingstföreståndaren Pelle Hörnmark var en av de utvalda som fick hälsa på påven under Pingsts studieresa till Rom och Vatikanen tillsammans med en delegation från Katolska kyrkan i Sverige. Besöket var ett led i den dialog som de båda kyrkorna har sedan år 2003. Under audiensen, som samlade upp emot 50 000 personer, talade påven om bönen och gav en särskild hälsning till Sverige. En gest som tolkas som att den ekumeniska processen i Sverige intresserar Katolska kyrkans högste ledare.”
Ledare inom en del av pingströrelsen och den karismatiska rörelsen som kallas ”the Word of Faith,” bekräftar också ständigt den Katolska kyrkan. The Trinity Broadcasting Network (TBN) är en av de mest kraftfulla och envisa av TV-kyrkorna i USA. Den främjar nästan uteslutande ledarna för Word of Faith. Paul Crouch, som är ledare för TBN, har varit tätt förbunden med påvedömet i många år. På hans webbsida hittar man tillkännagivanden som,
”Påven hedrar Fr. Michael Manning på TBN´s ´The Word in the World´ och firar påsk med TBN´s premiär av Mel Gibson´s The Passion of the Christ.”
Paul and Jan Crouch – TBN
Hans webbsida uppger med eftertryck att TBN´s program tilltalar medlemmar i Katolska kyrkan. TBN främjar faktiskt katolsk lära och har ett brett utbud av katolska böcker och annan litteratur. Dessutom välkomnar den radikale kanadensiske pingstvännen David Mainse katoliker till sin TV-show ”100 Huntley Street.” Likaså delade Johan Arnott från Toronto Airport Christian Fellowship med sig till sina anhängare nyheten att videofilmer från mötena med den s.k. Torontovälsignelsen har skänkts till Vatikanen. Dessutom är C. Peter Wagner, en självutnämnd grundare av den nyapostoliska kyrkan och den nyapostoliska reformationen, en huvudfigur inom Word of Faith. Han var en gång nära förbunden med John Wimber, grundare av Vineyard-rörelsen. Wagner och Wimber skapade en kurs kallad ”Tecken och under samt församlingstillväxt,” vilken har påverkat kyrkor över hela jorden. Wagner bekräftade den katolska karismatiska rörelsen när han skrev,
”Traditionellt har det evangeliska budskapet i Latinamerika tilltalat arbetarklassen. Men förändringar har börjat ske och många medel- och överklassmänniskor har nu öppnat sina hjärtan för Jesus Kristus. En del av detta sker genom den katolska karismatiska rörelsen.”
Wagner skiljer inte mellan det falska evangeliet i den katolska karismatiska rörelsen och det sanna bibliska evangeliet. Han kallade också ”katoliker” för ”kristna” när han skrev,
”Antagligen kommer Korea att bli den första asiatiska nation som blir dominerad av kristna med undantag för Filippinerna, som till omkring 85 procent redan är katolskt.”
En annan pingstvän, Benny Hinn, är en välkänd ledare inom Word of Faith (Trosrörelsen). I magasinet Christianity Today betonade han starkt sin katolska bakgrund genom att säga,
”Min uppväxt var naturligtvis katolsk genom att jag gick i katolsk skola i Jaffa i Israel. Därför är mitt kynne i grunden katolskt. När jag föddes på nytt var jag katolsk i mitt sätt att vara. Jag var mycket katolsk i mina tankar och mitt uppförande.
Svårigheter med det påvliga systemet uppkommer inom den katolska ekumeniska rörelsen
År 1967 började påvedömet genomföra sin ekumeniska agenda genom den katolska karismatiska förnyelsen; men ekumenik med evangeliskt kristna medförde problem. Det första året accepterade ett antal av förnyelsens katolska karismatiker den evangeliska undervisningen angående Skriftens överhöghet som enda källa för kristen tro och utövning. Detta var anmärkningsvärt för några f.d. katolska präster, inklusive författaren till denna artikel. Bob Bush, också en f.d. katolsk präst, skrev i sitt vittnesbörd,
”Det var i augusti 1970 som Guds nåd verkligen rörde vid mig. Jag började tjäna i den karismatiska rörelsen, vilken var en frisk fläkt inom den Katolska kyrkan. Även om det kom alla sorters dekret och dogmer från Rom, försökte rörelsen till en början att ha bara en handbok, Bibeln … Vi betonade lovprisning, tillbedjan och förhärligandet av Gud.”
Som präster insåg vi under den tiden inte till fullo att denna ståndpunkt direkt utmanade den Katolska kyrkan angående sanningens grundval. Påvedömets ståndpunkt är följande,
”Detta betyder att kyrkan, åt vilken förmedlingen och tolkningen av uppenbarelsen har anförtrotts, ”inte får sin visshet om allt i uppenbarelsen enbart genom den heliga Skrift. Båda Skriften såväl som Traditionen, bör därför tas emot och hållas i ära med samma hängivenhet och vördnad.”
Ganska snart efter rörelsens början betonade påvedömet alltså sin strikta dogm att, ”Helig tradition och helig Skrift är tätt sammanbundna och kommunicerar med varandra.”
Alltså, medan en del katoliker hade en rätt och biblisk ställning under de första åren, så hade de flesta det inte. Påvedömet vidmakthöll energiskt sina traditioner, och de av oss som var präster och ledare inom förnyelserörelsen blev uppmanade att vara trogna den Katolska kyrkan och undvika att träffa icke-katolska lärare och evangelister. Icke desto mindre upptäckte en del av oss som var ivriga katolska karismatiker, när vi hade möjlighet att höra undervisningen av evangeliska karismatiker, att utövningen och undervisningen i vår kyrka var obiblisk. Genom Guds kärlek och nåd kom var och en till biblisk tro; och medan flera har avlidit, lever de flesta i dag och är glada i sin frälsning.
Fruktlösa försök att hejda uttåget från katolicismen
Påvedömet har på olika sätt försökt att vända flykten från den romerska kyrkan. Till exempel grundade Vatikanen för arton år sedan organisationen ” Internationella Katolska Karismatiska Förnyelsen.” Dess webbsida proklamerar,
”Den 14 september är en milstolpe för starten av den katolska karismatiska förnyelsen i världen. För arton år sedan påbjöd det Påvliga Rådet för den Heliga Stolens Lekmän att den Internationella Katolska Karismatiska Förnyelsens byrå erkändes som ett institut för främjandet av katolsk karismatisk förnyelse.”
Medan det är meningen att institutet skall vara en förbindelselänk vad gäller karismatiska angelägenheter och Vatikanen, utgör det i själva verket ingenting annat än ytterligare en nivå av diktatorisk påvlig auktoritet. Det utgör mestadels en icke befriande rörelse som inte har något meningsfullt inflytande i den Katolska kyrkans hierarkiska system. Följaktligen börjar några katolska karismatiker att vakna upp.
Sammanfattning
Varje persons största problem är att han eller hon är död i överträdelser och synder. Detta är skälet till att vi behöver komma i en rätt ställning inför Gud, enligt de villkor som Han föreskriver. Vi har en andlig skuld av oändlig storlek, som vi är oförmögna att återbetala. Men det glada budskapet är att genom Guds nåd, efter den helige Andes övertygelse och baserat på Kristi död och uppståndelse, kan vi vända oss till Honom och i tro motta den frälsning som endast Han ger. Som Skriften förkunnar,
”Ty av nåden är ni frälsta genom tro, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig.” Därför måste den som är katolskt karismatisk på ett eller annat sätt inse att påvedömets sakramentala system är ”ett annat evangelium,” vilket i själva verket inte alls är något evangelium. Snarare måste en person ha en personlig tro på Herren Jesus Kristus. Denna tro ges åt honom eller henne endast genom Guds nåd. Eftersom påvedömet sålunda har försökt att exploatera pingstväckelsen, har detta på många sätt slagit tillbaka. Ganska många katoliker som har fått ett bibliskt uppvaknande över en del saker och mött verkligt kristna, har bett och sökt Herren och kommit till Honom – som följd av enbart nåd och tro.
Vi är alla som mänskliga varelser från början skilda från Gud och andligt döda, liksom en dömd missdådare sägs vara en död man. Vatten kan inte flyta uppåt och inte heller kan den naturliga människan handla mot sin fördärvade natur. Vad kan du då göra? Hur kan du komma i en rätt ställning inför Gud? Du måste först erkänna att du är andligt ”död i överträdelser och synder” och ropa till Gud om hjälp. Det är den helige Ande som i människans hjärta väcker en känsla av brist. Det är den helige Andes kraft som övervinner den naturliga människans stolthet, så att hon blir villig att komma till Herren Jesus Kristus för att få liv. Som Herrens också förklarade, ”Det står skrivet hos profeterna: De skall alla bli undervisade av Gud. Var och en som har lyssnat till Fadern och lärt av honom kommer till mig.”
Interfaith prayer meeting 1986
Kom och följ mig! sa Jesus
Påven
Thomas Keating
